Skateland 2011

Det är tidigt 80-tal och 19-åriga Ritchie Weeler bor i en småstad i Texas, har gått ut skolan och jobbar på den lokala rullskridskohallen utan någon som helst riktning i livet. Hans bästa kompis Brent kommer tillbaka till hemstaden efter att ha varit ute och rest ett tag, och under några veckor får vi följa Ritchie och hans kompisar i den tillvaro som en småstad i 80-talets Texas har att bjuda på.

I mycket handlar filmen om att växa upp, ta ansvar och organisera sitt liv, och det är en bra dramatisering av den där tidpunkten i livet där verkligheten blir allt mer påtaglig. Det är också en delikat skildring av 80-talet. Genom tidstypisk musik, kläder och miljöer har långfilmsdebutanten Anthony Burns skapat en härlig nostalgitripp som ändå lyckas förmedla ett budskap och beröra.

Bland de medverkande så finner vi nästan bara okända skådespelare, utom möjligtvis Ashley Greene, som blivit känd genom Twilight-filmerna. Shiloh Fernandez, med sina Christian Bale-liknande drag (utseendemässigt, inte skådespelarmässigt), fungerar bra i huvudrollen och Heath Freeman, som också varit med och skrivit manuset, är underbart karismatisk i rollen som den hemvändande Brent.

Även om det inte är den första filmen att behandla ämnet, och inte heller den bästa, så är det en skön "Dazed and Confused"-doftande film. Och jag gillar verkligen "Skateland", men det är ingen fantastisk film i ordets sanna bemärkelse. För det finns vissa saker som Burns inte har lyckats lika bra med. Det onda grabbgänget känns väldigt överdrivet, och kvinnosynen kan inte direkt ses som den bästa.

Good but not great, som man brukar säga.