Skin 2018

Manusörfattaren och regissören Guy Nattiv har använt den sanna berättelsen om det före detta skinnhuvudet Bryon Widner som grund för filmen, och beskriver hans övergång från hårdhudad, våldsam och tatuerad rasist till en ångerfull gift man med tre styvdöttrar och ett eget barn på väg.

 

Det är en hoppfull film som gör gott att se i tider som dessa med ökad nationalism och främlingsfientlighet, men förbered er på en del riktigt obehagliga scener med hat och ofattbara grymheter. Det gör ont i hjärtat när man förstår att man ser saker som faktiskt hänt på riktigt.

Jamie Bell gör ett fantastiskt fint porträtt av Bryon, en ung kille som bor i ett sorts läger lett av Fred (Bill Camp) och ”Ma” (Vera Farmiga). Särskilt ”Ma” tar sig an unga, vilsna män och blir som en sorts mamma till dem, medan Fred kräver total underkastelse. Dock är de båda rörande överens om den vita fundamentalistideologi de lär ut, och hur den ska uppnås. Vi kastas raskt in in handlingen när gruppen ger sig på ett gäng demonstranter och konfrontationen slutar med att de klår upp en ung afro-amerikansk kille så illa att han hamnar på sjukhus. Men snart träffar Bryon Julie (otroligt fint spelad av Danielle Macdonald), och kärlek är trots allt kärlek; man sitter och småler åt deras ömhetsbetygelser, även med våldet i bakgrunden. De har fin kemi och romansen känns trovärdig.

Livet bland skinnhuvudena består av sex, droger, våld, och så tatueringar förstås. Att bryta sig loss från gruppen visar sig lättare sagt än gjort, och Bryon kämpar hårt för att ta sig ur deras grepp men han är bara en person och de är många och de är envetna... Jag förmodar att filmen porträtterar Bryons värld som den ser ut i verkligheten, eftersom den är baserad på MSNBC-dokumentären ”Erasing Hate” om honom. Bryon var en av FBI:s mest eftersökta vit makt-rasister och de tatueringar som då täckte hans huvud och kropp var koder för de hatbrott han begått. Det manar i sin tur till eftertanke – filmens Bryon känns hedervärd och rättskaffens jämfört med de övriga gruppmedlemmarna men verklighetens Bryon måste ha saker på sitt samvete vi inte får se.

 

Samtidigt – hur mycket är egen vilja och hur mycket kan skyllas på grupptryck när man är knappt mer än ett barn, ensam i världen, utan pengar, utan mat, och gruppen tycks vara enda vägen till överlevnad? För värvningsarbetet ser nog ungefär likadant ut för alla subgrupper som behöver rekryter. När Bryon frågar den nye pojken, som de plockat upp bland en grupp hemlösa ungdomar, varför denne följt med, svarar han just att han var hungrig.

 

Nattiv vann en Oscar för kortfilmen ”Skin”, och han regisserar även här med säker hand en film som känns välgjord, fint berättad och väldigt autentisk. Rekommenderas!