Skinamarink 2022

Den diffusa historien utspelas 1995 och handlar om två små barn, Kaylee och Kevin. De är plötsligt ensamma i sitt hus och kan inte hitta sina föräldrar. Det verkar dessutom inte längre finnas några fönster eller någon ytterdörr, så barnen kan inte gå ut för att söka efter hjälp heller. Istället bidar de sin tid under ett täcke och väntar på någon. Ingen kommer, men snart blir de två, och vi, varse om att något redan är där.

 

Dörrar öppnas. Gångjärn knarrar. En ettrig gammal animerad film går på repeat och skvätter flackande ljus på de mörka omgivningarna. Vi hör barnens försiktiga fotsteg, skrämda viskningar och gnyende oro, men vi ser dem aldrig. Inte helt. Men de finns där, och vi kan ana skärrade skuggor, skymta deras ryggtavlor och se små fötter bakom en möbel. ”Skinamarink” är inte en film där det man ser är i fokus. Snarare är det sådant som vi inte ser, det som vi förstår utspelas utanför bilden, som skrämmer. För just där, i vår rädsla om vad som eventuellt pågår, händer det väldigt otäcka ting.

 

Långfilmdebuterande Kyle Edward Ball har både skrivit och regisserat detta spännande, experimentella bidrag till skräckgenren. ”Skinamarink” är verkligen annorlunda och överraskande. Filmen består av olustiga och väldigt otäcka gryniga klipp. Kameravinklarna är knepiga men intressanta, och bilden är ofta helt statisk. Ibland bjuder dock kameran oss på stilla svepningar över de mörka rummen. Den verkar leta efter något, för att plötsligt fastna på den fladdriga tv-bilden eller en odefinierad punkt på väggen, som vi hemma i soffan desperat försöker se och tyda.

 

Ljudbilden är särskilt kuslig, med ett närmast konstant dovt knaster. Replikerna är sparsmakade, uttalade mest som viskningar i en plåtburk. Emellanåt hörs olycksbådande musik för att vagga in och i ännu mer olust, och i olust hamnar vi. ”Skinamarink” är en mardröm. Inte mardröm som i en dålig film, men helt enkelt en mardröm. Obehaglig och skrämmande utan några egentliga ramar. Det här är inte en rysare för alla smaker, den är rätt långsam, dramaturgin otydlig, och stundvis är det närmast provocerande lågmält. Dock belönas de tålmodiga med en upplevelse som kryper in under skinnet på en. Och väl under, går den ingenstans. Det är inte många regelrätta jump-scares som väntar på oss bakom hörnen. Istället injagas vi i obeskrivlig fruktan genom högst subtila, men effektiva grepp, som vänder vår egen rädsla mot oss själva.

 

”Skinamarink” är en film om rädsla, men egentligen inte något annat specifikt. Det är istället mer som ett konstverk om ruggig stämning och de hårresande och hotfulla känslorna som uppstår i dess kölvatten. Jag hade önskat få se detta på stor duk för det hade blivit en ännu intensivare upplevelse. Nu blev den absolut fängslande ändå, även om jag emellanåt vandrande iväg i tankarna, varför betyget landar på "bara" en stark trea.

 

Så några heta tips från coachen inför bästa möjliga tittning är: Släck! Dra dessutom igen gardinerna, lägg undan mobilen HELT, och höj ljudet. Sedan är det bara att ge sig hän och njuta.