Skönheten och monstret i Paris 2011

Blyge biografmaskinisten Emile och hans orädde uppfinnarkompis Raoul ska en sen kväll leverera varor till ett växthus. De går in trots att ingen är hemma och klåfingrige Raoul börjar snart pilla på de många flaskorna och burkarna som finns därinne. 
Rätt vad det är smäller det och ur explosionen föds ett enormt kryp som flyr och ofrivilligt börjar sprida skräck och rädsla i Parisnatten. Krypet möter den skönsjungande Lucille som tar sig an honom och en typ av tycke uppstår. Emile och Raoul har under tiden gett sig ut på ett eget äventyr med avsikt att försöka hitta monstret och stoppa eländet de har startat.

"Skönheten och monstret i Paris" som filmen heter på svenska är en riktigt gullig film. Som sagt är inget i den nytt direkt, men vad är, egentligen? Det som är bra, förutom den sanslöst sköna musiken, är de fantastiska färgerna i animeringen och hur de skiftar mellan dygnets timmar, för att inte tala om den tjusiga lite rökigt dimmiga miljön som det hela utspelar sig i. Jag som varken är så där tokförtjust i Paris och än mindre gillar rök får lust att både åka till baguettemetropolen och där tända en cigg. Fast bara i tanken.

Det är lite befriande att slippa Hollywoods överdådiga produktioner med ofta överjästa moralkakor och bara luta sig tillbaka och småmysa i soffan, för det gör jag. Trots att själva historien rätt snabbt ställer till det för sig. Filmen är fin. Och musiken ännu bättre! Problemet är istället hur och i vilken ordning det hela berättas för oss. Flera av karaktärerna borde för det första fått lite mer kött på benen redan på ritbordet. Visst är loppan söt och både Emile och Raoul charmiga, men Lucille känns väl tunn liksom även Maud, Emiles flamma, som knappt presenteras innan hon sedan nästan helt glöms bort igen. Figurerna och deras relationer överhuvudtaget introduceras för oss i fel ordning, bifigurer före de med huvudroll och några tidiga röda trådar bleknar tvärt och kvar lämnas bara en grå stump som jag som åskådare inte vet vad göra med. 
Så gör man bara inte! vill jag i ren frustration utbrista.

Sedan påminns jag om att detta ju är en familjefilm. En film för barn. Jag ser på min son, snart 4 år, som nästan fånigt förtjust köper allt han ser. Han som skulle sova. Engagerat undrar han istället stående framför TV:n vart den stora spindeln med de snälla ögonen tagit vägen när Francoer gjort ett av sina lopphopp upp i Eiffeltornet. 
Strunt samma att det brister i berättandet. Den följer inte min mall, ok, början och slutet känns aningen framkrystade, visst, och jag önskar lite mer av historien. Men den är fin ändå, filmen. Och musiken som sagt, så vacker! Man kommer långt endast med den. Synd att det bara är knappt en handfull låtar för dessa kunde jag lätt se mig själv köpa på fullängds-cd hade en sådan kunnat fyllas. 

Det är en ljuv liten familjefilm och som sådan fungerar den utmärkt! Av sonens intresse att döma fungerar den även för de mindre och vi stora kan väl inte få för mycket av svängigt jazziga toner, romantiskt Paris i skymningen eller söta, om än något inkonsekventa, kärlekshistorier?