Skönheten och odjuret 1991

Disney förändrade animerad film för all framtid när de släppte ”Snövit och de sju dvärgarna” 1937. En rad klassiska Disney-filmer följde (som många av oss växte upp med via ”Kalle Ankas julafton”) innan framgången ebbade ut på 1980-talet. Man gick tillbaka till sagoupplägget med ”Den lilla sjöjungfrun” och succén var ett faktum.

Men som om detta inte var nog, att vara störst, bäst och vackrast inom barnfilm, så tog Disney sig in i filmvärldens finrum på allvar med ”Skönheten och Odjuret”. Filmen, baserad på Jeanne-Marie Le Prince de Beaumonts franska saga (bland annat filmad tidigare som en populär TV-serie med Ron Perlman och Linda Hamilton) var stor, pampig – men framför allt välskriven. Resultatet blev fem Oscarsnomineringar, inklusive en för Bästa film (filmen blev historisk som första animerade film i den kategorin).

Och det är inte svårt att förstå varför. Utan att helt överge sitt karaktäristiska sagoskimmer så vägrade Disney att tillåta sig själva att kännas gamla och förlegade. De har tagit en klassisk saga och piffat upp den. Trots att historien utspelas förr i tiden känns filmen rapp och modern. De ingredienser som inte bara gjorde ”Sjöjungfrun” utan även senare filmer (”Aladdin”, ”Lejonkungen”) till klassiker finns här.

En smart, sympatisk hjältinna som går sin egen väg och inte tar skit från någon. En kärlekshistoria som känns lagom självklar för barnen men heller aldrig larvig och tillgjord (detaljer som ofta skadar omtittar av äldre Disney-rullar). En skurk som är en mer trovärdigt fåfäng egoist snarare än ett anonymt monster. Och så alla dessa lustiga bifigurer vars syfte uppenbarligen är som komisk befrielse men som trots allt är riktigt… charmiga.

Men filmens kärna, dess ultimata hjärta och smärta, ligger i Odjuret. Det är ett genuint, kärleksfullt porträtt av någon som begravt sig i vrede och mörker, och gömmer sig från möjligheten till kärlek. Sällan, om inte aldrig, har någon så skamsen för sitt groteska jag men samtidigt livrädd för att bekänna känslor för någon annan skildrats såväl i en barnfilm.

Mycket kommer från ett intelligent och välarbetat manus såklart. Men inte ska man heller glömma den läckra animeringen, de smittande sångerna samt starka insatser från röstskådespelarna (i såväl den engelska som svenska versionen).

Sedan kan det diskuteras hur lämpligt det är med Odjurets lite väl brutala tvångsinspärrning av såväl Belle och hennes pappa. Eller hans förvandling till en absurd, blek Ken-docka i upplösningen. Men det är detaljer i marginalen. ”Skönheten och Odjuret” är en odödlig Disney-klassiker som är svår att värja sig emot.