Skrivboken 2013

"A nagy füzet", som i engelsk översättning har fått det hopplösa namnet "The Notebook", uppehåller sig på den ungerska landsbyggden under andra världskrigets sista år.

Dit skickas två namnlösa trettonåriga enäggstvillingar av sin pappa, eftersom han fruktar att de identiska pojkarna riskerar att väcka oönskad uppmärksamhet i staden. Innan han återvänder till fronten uppmanar fadern sina söner att nedteckna allt som de upplever i en skrivbok, varje intryck, känsla, alla vardagshändelser. Modern lovar att komma och hämta dem så fort tillfälle ges och överöser dem med kärleksbetygelser och tårar.

Även om denna upptakt signalerar klassiskt krigsdrama på Hollywoodmaner - hur många gånger har inte det skrivna ordet i formen av en dagbok eller liknande en närmast gudomlig status i sådana historier - så skulle ingen kommersiellt driven producent ge sig på att försöka locka en storpublik med "Skrivboken". Den är nämligen nattsvart, kompromisslöst eländig och helt och hållet renons på lyckliga återseenden.

Pojkarnas ensamlevande mormor tillika nya hyresvärd visar sig göra skäl för det lokala smeknamnet "Häxan" med god marginal. Hon är en ändlöst bitter och grym kärring som misshandlar sina barnbarn dagligen och svälter "horungarna", som hon konsekvent kallar dem, så fort de brister i att utföra sina sysslor.

Även i den närliggande byn får pojkarna stryk så fort de visar sig eftersom de tvingas stjäla för sin överlevnad. De betraktar den tyske officer som arrenderar en liten stuga på gården som deras enda vän, men som tittare anar man att denne gåtfulle eller möjligtvis resignerade nazist ser pojkarna som ett slags kuriösa små djur. Den välbekante dansken Ulrich Thomsen gör officeren till en mild och sorgsen gestalt i nackkrage, stukad och outgrundlig på samma gång.

Tvillingarna, som så gott som undantagslöst agerar som en unison vilja filmen igenom, påbörjar en sträng härdningsregim för att kunna utstå allt elände runtomkring dem. De slår varandra blodiga med bälten och slaktar smådjur trots att det väcker avsmak. Med fara för livet avhåller de sig från att äta i så långa perioder att läget blir akut. Och handlingen har så här långt har ändå varit rosenskimrande i jämförelse med fortsättningen.

Den litterära förlagan till "Skrivboken" var den ungerskfödda författarinnan Agota Kristofs största succé, och hon lät den romanen utgöra den första delen i en trilogi om krigets, kärlekens och ensamhetens konsekvenser. Huruvida de återstående böckerna kommer att filmatiseras eller inte verkar i dagsläget vara oklart. Som fristående eländesrapport från en barndom - två, om man ska vara noga - som fullkomligt uppslukas av kriget är "Skrivboken" inte bara smärtsam och obeveklig utan också fascinerande. Mycket hänger naturligtvis på att man har hittat rätt barnskådespelare till de två huvudrollerna, som långt ifrån stereotypa filmporträtt av enäggstvillingar ändå förmedlar ett nästan magiskt drag av samstämmighet och symbios.

Det finns poetiska kvaliteter i "Skrivboken", men liksom allt annat dränks de till sist i kompromisslös svärta. Bilderna av hur den ockuperande tyska militären vallar judar genom trånga stadsgator för transport till koncentrationsläger - under ivriga påhejarrop från övriga medborgare - får med dagens Ungern i tankarna en otäck tyngd. Man kan bara hoppas att behovet av sådana här skrivböcker aldrig uppstår igen.