Sky Captain and the World of Tomorrow 2004

Bra filmer faller sällan ner från skyn. Det finns några kriterier en film bör uppfylla för att jag ska gilla den, främst är det följande: filmen ska innehålla något jag aldrig sett förut. Det kan röra sig om en originell actionsekvens, en galen scen i en komedi. Det kan vara coola specialeffekter, en ovanligt smart story eller en nyskapande klippteknik. ”Sky Captain and the World of Tomorrow” är verkligen en unik bioupplevelse – och Angelina Jolie i rollistan är ytterligare ett steg i rätt riktning!

Filmen utspelas i slutet av 30-talet, i New York visserligen men ändå i en slags fiktiv värld. Här finns avancerade tekniska manicker, coola laserprylar och sist men inte minst – jättelika robotar, som faktiskt råkar anfalla staden just när filmen börjar. Tidningsreportern Polly Perkins (Gwyneth Paltrow) undersöker varför så många kända vetenskapsmän spårlöst försvunnit när hon kontaktas av en man som kan besvara åtminstone några av hennes frågor. Pollys gamle pojkvän, flygaresset Joe ”Sky Captain” Sullivan (Jude Law), kallas in för att rädda staden undan robotarna, och den scoopjagande Polly hakar mer än gärna på. Tillsammans kommer de en galning med drömmar om världsdominans på spåren, dr. Totenkopf. Och i vanlig ordning är våra kära huvudpersoner de enda som kan rädda världen… Ja, hur ska det gå?

Redan när filmmusikens första toner börjar strömma ur högtalarna kan vi ana en koppling till de fartfyllda ”Indiana Jones”-filmerna. Men de är långt ifrån den enda inspirationskällan för ”Sky Captain and the World of Tomorrow”. Man känner även igen en hel del från till exempel de tidigaste Bond-filmerna och ”Pearl Harbor”. Har dessvärre inte sett så överdrivet många filmer från 30- och 40-talet, men hade specialeffekter och dataanimering funnits på den tiden, ja då hade det säkert sett ut så här… Färgerna är matta, lite sepiatonade och har ett fint lyster, det är som att se på ett gammalt vackert fotografi. Det går verkligen inte att beskriva, det måste ses!

Men jag blir fort lite misstänksam mot denna fantastiska fasad, eller bakgrund kanske är det rätta ordet (så gott som allt filmades mot en bluescreen, som sedan ersattes med dataenimerade bilder). Handlingen är lite väl fylld med gamla uttjatade klichéer (”Jag VET att grottan snart sprängs, men jag måste bara in och hämta handväskan, sådär lite snyggt i sista sekunden!”) och för att dra ett i detta sammanhang riktigt kass ordvits: det känns som filmen aldrig riktigt lyfter. Och skådespelarna är tyvärr rätt kassa, med undantag för ovan nämnda Angelina såklart. Gwynnie, som här troligen ska liknas med 40-talets skönheter och sexikoner, men som själv är på väg att degraderas till b-skådis med flopp efter flopp i bagaget? Även herr Law verkar ha en dålig dag. Roligast är dock dr Totenkopf själv, som ”spelas” (nåja) av Sir Laurence Olivier – en man som varit avliden sedan 80-talet. Hur har man löst det? Se själv…

”Sky Captain” är trots allt en imponerande och ambitiös uppvisning i vad man kan åstadkomma med datorns hjälp nuförtiden. Filmen är resultatet av en hängiven data- och filmnörds åratal av sömnlösa nätter framför datorn. Kerry Conran heter mannen, som till slut fick ihop en 6-minuters dataanimerad kortfilm, vilket ledde till att han fick kontakt med filmjätten Paramount. De kom, de såg, de häpnade och utbrast: ”Långfilm!”. Och en långfilm var precis var Conran hoppats på att en dag få göra.

”Sky Captain” är inte på något sätt ensam om sin bluescreenteknik – den är bara en i raden av filmer som försöker ta filmindustrin till nya höjder. George Lucas har gjort samma sak i sina tre senaste ”Star Wars”-filmer, och snart kommer Robert Rodriguez ”Sin City” som även den är en mörk film noir-historia. Och går det bra för ”Sky Captain and the World of Tomorrow” så ryktas det om att det kan bli en hel trilogi, med en prequel först ut. Kanske får vi då se hur Franky fick sin ögonlapp, och vad det var som egentligen hände mellan Polly Perkins och hennes himmelskapten…? Inte mig emot!