Slåss för livet 2011

En ung man och en kvinna möts i en bar. Han presenterar sig som Romeo. Hon tror att han måste skämta - hon heter Juliette. Har ödet fört dem samman? Och är deras framtid isåfall dömd till att vara lika tragisk, som det välkända Shakespeare-parets?

Där de flesta romantiska filmer tar slut, där börjar "Slåss för livet" på riktigt. Det lyckliga paret flyttar ihop och snart anländer sonen Adam. Men något står inte rätt till hos den lille pojken, som skriker och kräks om vartannat. Fullt normalt, försäkrar läkarna till en början. Men den orolige pappan ger sig inte, och snart upptäcks varje familjs största mardröm - lillkillen har en cancertumör.

Här skulle nu de flesta filmer svänga åt det mörka, deppiga hållet där mamman och pappan gråter i ett hörn när de inte förstör varandra med bråk och beskyllningar. En fallgrop som Valérie Donzelli vägrar att ramla i. Hon väjer inte undan allvaret i de tuffa åren som väntar, med ovissheten och många kostsamma behandlingar som tär på familjens ekonomi. Men ledordet är överlevnad. Kärleken övervinner allt. Och så länge det finns gott av den varan i de unga föräldrarnas liv, tänker de inte ge upp.

Vi vet ju att Claire Danes hade blåst skallen av sig för längesedan. (Ni får ursäkta om jag har Baz Luhrmanns version som enda referens.)

Det krävs en del mod och självsäkerhet för att döpa sina två huvudpersoner efter tidernas mest klassiska kärlekspar. Men självsäkerhet råder det ingen brist på hos Donzelli, som både regisserar och satt sig själv i huvudrollen. Hon leker med genrer, mestadels komedi och romantik, kastar in berättarröster som kunde vara tagna ur " Amelie från Montmartre" och bygger upp en överraskande lätt och hoppfull stämning.

"Slåss för livet" är också en väldigt personlig film för Donzelli och Jeremie Elkaim, det är paret i filmen som har skrivit brevet... eh, manus, helt baserat på egna erfarenheter.

Men om man får vara kräsen, de goda intentionerna till trots, hade jag räknat med att bli mer berörd av dramat som trots allt ligger som grund här. Det finns väl inga mer effektiva tårframkallare än ledsna barn, men Adams sjukhussal besöks alltför sällan. Och när fullt fokus ligger på föräldrarna som kämpar, hade även de gärna fått vara mer mänskliga och krossa en vas eller bryta ihop och visa att även de är människor som mår riktigt piss emellanåt. Det finns såna ögonblick, men de är för få för den där 4:an jag gärna hade satt i betyg.

Å andra sidan är det kanske just deras överlag positiva inställning som gör att de inte låter sig krossas, och vad som gör dem till sanna överlevare. Och än viktigare, till inspiration och förebilder till alla andra familjer som drabbas av det ofattbara. Livet tar inte slut förrän du låter det.