Sleight 2016

Unga, föräldralösa Bo (Jacob Letimore) försörjer sig som gatumagiker på dagen och knarklangare på natten för att kunna ta hand om sin lillasyster. I samband med han blir förälskad dras han desto mer ner i det kriminella träsket och försöker desperat finna ett sätt ett ta sig ur. Kan hans magiska trick hjälpa honom komma ur knipan?

Det är en simpel men nästan briljant idé att kombinera två genrer på detta sätt - det afro-amerikanska ghettot och trollkarlar. Det inleds som en mindre våldsam variant av ”Menace II Society” och när man tror att den stampar i denna välbekanta riktning så förvandlas den till ”Iron Man”. Bo har nämligen opererat in en manick som hjälper honom att utföra sina trollkonster.

Långfilmsdebuterande regissören/manusförfattaren J.D. Dillard känns likt huvudkaraktären ömsint naiv och utforskande när han ger Bo och hans historia liv. Befriande nog finns inga avsikter att göra något Hollywood-pretentiöst eller exploaterande franchise-film. Det är en rak, ärlig och framför allt finstämd berättelse om livets upp-och-nedgångar, mänskliga misstag, familj och lojalitet.

Filmens styrka ligger i fyndet Letimore (som tidigare setts i ”The Maze Runner” och ”Ride Along”) som vägrar göra Bo till någon kaxig klyscha med machoattityd. Han ser verkligen ut att vantrivas när han tvingas sälja knark, ser livrädd ut när han bevittnar det oundvikliga (men tacksamt nedtonade) våldet, och framför allt genuint lycklig med sitt kärleksintresse respektive familj. En stark förebild för manliga filmkaraktärer generellt.

”Sleight” är en ingen överrumplande film med stormiga känslor utan en försiktig film som varsamt etablerar huvudpersonen och hans öde. Den tar sin tid och kräver sin smak. Man hade kanske sett att exempelvis birollerna förmänskligades en aning utöver stereotyper. Seychelle Gabriels flickvän med ett hjärta av guld är nästan löjligt perfekt och Dulé Hills gangster nästan dryper av ondska.

Det är ingen perfekt film men i ett svagt sken av ”Moonlight” en film som tillåter afro-amerikaner i ghettot att leva utanför de instampade hedersklyschorna och få vara känsliga, förälskade människor med fel och brister - men även något magiskt. Det är en film som åtminstone jag lämnar salongen med ett leende - speciellt när den har en slutscen som anammar det klassiska mantrat av ju mindre man ser desto bättre.