Små vita lögner 2010

Max (François Cluzet, från regissörens ”Berätta inte för någon”) bjuder av tradition in sina vänner för några veckors semester på hans lyxiga sommarställe. Strax innan avfärd hamnar deras gemensamma vän (”The Artist”-stjärnan Jean Dujardin) på sjukhus efter en motorcykelolycka men gänget bestämmer sig för att åka ändå. Väl där börjar intriger tära på vännernas relationer, obesvarad kärlek tär på de flesta och förtryckta känslor bubblar upp mot ytan.

Hade ”Små vita lögner” varit amerikansk så kan man slå vad om att Woody Allen eller Robert Altman satt tänderna i den. Nu är så inte fallet, på gott och ont. Den är inte särskilt dialogdriven, humorn är inte särskilt subtil (varning för en del malplacerad slapstick) och det blir stundtals sentimentalt på ett inte helt övertygande sätt. Ändå bryr man sig om dessa förvirrade, stackars själar. Det handlar om riktiga människor och även om man känner igen de flesta så rör sig det ändå inte om några extrema stereotyper.

Det är mycket tack vare utmärkta skådespelare som regissören och f.d. skådespelaren Guillaume Canet ror det i hamn. Filmen haltar från och till och svajar lite ojämnt mellan humor och drama. Jag hade gärna sluppit det ständiga användandet av amerikanska poplåtar (är det bara i Hollywood-filmer som folk lyssnar på fransk musik?). Den pågår lite för länge för att något intressant eller överraskande egentligen händer. Och lite typiskt nog läggs fokus på de manliga karaktärerna medan de kvinnliga förblir upprörda/sårbara fruar. Det är visserligen befriande att se Cotillard, som den vilda singelkvinnan i sällskapet, i ett franskt sammanhang igen och hon får en del svängrum men hennes karaktärs slutpoäng är väl simpel.

Trots brister är det ändå en härlig sommaridyll jag köper och rycks med i. Det är helt enkelt läckert att se snygga, franska människor som äter ost, dricker vin, festar, skrattar, gråter och älskar. Det är ett party av typen där det nästan är lika kul att delta som spännande när intrigerna tätnar och känslorna svallar – så länge man enbart behöver observera. Att det är karaktärer man tror på – vuxna som kan festa utan att det resulterar i kaos – gör inte saken sämre. Filmen är inget mästerverk men ett snyggt och välspelat stycke sommarnostalgi med en fransk touch.