Smallfoot 2018

Migo är en sorglös Yeti som i stor harmoni lever tillsammans med de sina, högt ovan molnen. Efter en incident bland bergen då han får närkontakt med en kraschad mänsklig filur, blir han övertygad om att de mytomspunna små människorna, smallfoots, trots allt existerar. Yeti-klanens överhuvud är inte särskilt road över övertygelsen, då den hotar deras egen tillvaro.


Efter att ha blivit burdust utvisad från sitt folk, söker Migo tröst i en grupp utbölingar som är fast beslutna att bevisa att det faktiskt visst finns liv också nedanför berget.


 

Historien om möten med otippade monster, är rättfram och hade kunnat kännas simpel, om inte manuset varit så detaljerat och väl genomtänkt i turerna. Kanhända att de älskvärda karaktärerna hade förtjänat några lager till, men å andra sidan är deras lurvigt böljande och ljust pastelliga pälsar så fantastiskt snyggt skildrade att jag förlåter mycket annat. Det påminner nästan stundvis om schampo-reklam, fast med en spännande dramaturgi. 
Animeringen är riktigt bra och regissörerna Karey Kirkpatrik och Jason Reisig, med sina kollegor på Warner Animations har onekligen lyckats med det visuella.

Överlag är ”Smallfoot” en välproducerad och smart film som tar upp svåra existentiella frågor på ett okomplicerat och lättillgängligt sätt. Den handlar om att våga se sanningen och acceptera den, om faran med fördomar, intolerans och fake news, samtidigt som den uppmuntrar till att välja annat än rädsla i plötsliga möten med det okända.


Det är rätt kul att man har vänt på fördomarna, så att det är de enorma monstren som är rädda för oss människor, små illvilliga bestar som utrotar och förstör. Vi som är så snä… eller vänta… oj då. I slutändan förstår dock även de yngre att det är just rädsla och brist på kommunikation som är boven, mer än något annat, och det känns som en trivsam liten påminnelse både för dem och oss äldre.

I den odubbade versionen hör vi bland andra Channing Tatum, Zendaya, Danny Devito och Common i huvudrollerna. De sjunger även de trallvänliga och fina låtarna, som kanske inte så här i efterhand är lika minnesvärda som till exempel de i ”Frost”, men snuddande nära ändå i mitt tycke. Framförallt gillar jag Commons melodiösa 90-tals rap ”Let It Lie”, som inte bara levererar sköna tongångar, utan också ger en pedagogisk bakgrund till en del av det vi tittar på.

”Smallfoot” är överraskande bra! Lite som en småfrostig, men musikalisk ”Monsters Inc” för hela familjen. Det är fartfyllt, spännande och tvingar en till eftertanke. Sådant är alltid välkommet!