Smile 2022

Det finns något genuint skrämmande med ett omotiverat, påklistrat leende. Det har långfilmsdebuterande regissören/manusförfattaren Parker Finn tagit tillvara på i bio-remaken av hans egen kortfilm ”Laura Hasn’t Slept”. Även utan att ha sett originalet så kan man lugnt konstatera att Finn har gott om respekt för såväl skräckgenren som sin egen historia.

 

Vi följer terapeuten Rose (Sosie Bacon) som jobbar med mentalt sjuka medan hon själv plågas av minnen av sin döda mamma. En dag bevittnar hon en patients våldsamma självmord och inte snart hemsöks hon själv av skrämmande syner. Vad är det för okänt väsen som är ute efter henne?

 

Det låter kanske inte oerhört nyskapande, och originalitet är kanske inte filmens starka sida. Uppläget osar både ”The Ring”, ”It Follows” och andra moderna rysare medan vissa klyschor (mardrömmar om avliden förälder?) är mer uppenbara än andra. Den påhittade mytologins regler är inte heller alltid helt logiska, vilket särskilt gäller den visserligen intensiva men förvirrande finalen.

 

Men det går på något sätt att acceptera bristerna med en skräckfilm som både känns och ser fräsch ut. Det är polerat, snyggt och välgjort med förvånansvärt starka hoppa till-effekter som aldrig överanvänds.  Filmens titelpremiss - de skrämmande leenden - förlitar sig tack å lov inte heller på plastiga CGI-smil (se värdelösa ”Truth or Dare” för sådant) utan snarare läskiga skådespelare.

 

Starkaste kortet är dock Bacon (”Tretton skäl varför”, ”Mare of Easttown”) i en suverän insats som bör landa på listor över 2022 års bästa skräckfilmshjältinnor. Hennes frustration, förtvivlan och rädsla känns hjärtskärande äkta och vi ges ännu ett bevis på att hon ärvt talangen från sina föräldrar (Kevin Bacon och Kyra Sedgwick). Hon omges av begåvade birollsskådespelare som Kyle Gallner, australienska Caitlin Stasey, Kal Penn och Judy Reyes även om de flesta är aningen bortkastade.

 

"Smile" är en lagom ruskig skräckis som har något att säga om trauman och mental hälsa, stigmatiseringen, och pressen att vara lycklig och alltid le. Men där man önskar att den borde gräva djupare på temast så skrapar det bara på ytan till förmån för ett mer konventionellt skräckmysterium. Det är något av ett missat tillfälle även om de kalla kårarna tveklöst är närvarande.

 

Det kanske inte är någon banbrytande framtida klassiker vi pratar om här men vad är mer perfekt än att inför hösten och Halloween-säsongen erbjudas en tillräckligt spännande, småkuslig och sevärd liten rysare? Det är dessutom välkommet med ett skräck-original som tar sig själv på allvar utan förlösande meta-humor - alltid något att le åt.