Smultronstället 1957

Inte särskilt bra film. Den gick på SF-kanalen och kom i repris och jag orkade inte igenom reprisen. "Ingmar Bergman-konstig" helt enkelt. Jag delger en 2 av 5 i betyg.

Att Ingmar Bergman år 1957 skapade två av filmhistoriens främsta verk är smått obegripligt, samma år som Smultronstället skapades hade nämligen “Det sjunde inseglet” spelats in och jag skulle vilja mena att Bergmans stora era startades först här och slutade inte för än hans sista biolångfilm. Även här likt “Det sjunde inseglet” medverka Max Von Sydow (om än i en liten roll), Bibi Andersson (som spelar två karaktärer), och Gunnar Björnstrand, fler återkommande legendariska Bergmanskådisar är Ingrid Thulin och Gunnar Sjöberg (som även han medverka som två karaktärer). Som sin sista filmiska insats medverka Victor Sjöström (1879-1960) som huvudrollsinnehavaren, som Bergman lite komiskt har berättat om att Sjöström först tvekade på att vara med, men att han till slut kom med ultimatumet att i fall han skulle medverka måste inspelningen anpassas så att han kom hem till klockan 17:00 så att han kunde ta sin dagliga whiskygrogg. Och Bergman menar att “Smultronstället” inte är hans film utan att det är Victor Sjöströms film, för utan honom skulle den ej blivit av, och det är inte precis svårt att se att Bergman inom denna film fick inspiration från “Körkarlen” (1921) som Sjöström regisserade. Isak Borg är en 78 år gammal man som är doktor och ska ta sig från Stockholm till Lund för att bli utnämnd till jubeldoktor. Tanken är att han ska ta sig till Lund via flyg, men vaknar tidigt av en dödsångest-belagd mardröm och bestämmer sig för att ta bilen i stället. Med sig i bilen är hans sonhustru Marianne som har bott hos honom ett par veckor på grund av konflikter med sin man Evald, i och med den långa bilresan finner Marianne tillfället lägligt att frambringa kritik om den hänsynslösa egoist Isak faktiskt är. På grund av att dom har lång tid på sig att färdas till Lund blir det några stopp på vägen, först på Isaks och hans familjs gamla sommarställe sätter han sig vid Smultronstället och tänker tillbaka på en sommar han spenderade där. När han sitter och färdas i det förflutna träffar han Sara som får lov att lifta med till Lund, som även har med sig två killkompisar som även dom får lift, deras slutliga mål är enda ner till Italien. Dom stannar även till hos Isaks gamla moder. Och när Isak slumra till i en bilpaus drabbas han åter av en mardröm, som säger honom en del sanningar om honom själv som är svåra att ta till sig… På ett sätt går det att se “Smultronställets” manusmässiga uppbyggnad i traditionell dramaturgisk drama-berättaform, med ett tydligt statuerat mål och där i mellan karaktärsfördjupningar, fast målet (i detta fall att ta sig till Lund) verka ej som huvudkonflikten, det vill säga detta frambringa inga hinder, i stället är filmen rakt igenom karaktärsfördjupning och är på många sett en biografi över en nu åldrings liv än en klar berättelse om en enda period i hans liv, även fast resan till Lund givetvis verka som huvud tidszonen. På så sätt är det svårt att förklara filmens kvaliteter utan att förklara dessa fördjupningar, på så sätt är denna recension ganska avslöjande, då filmen snarare är en väg som intresset ligger i och ej huvudintresse om målet. Det finns ingen regissör som det går att binda till så många ämnen och åtkommande faktorer med unik behandling för varje filmiska verk som Ingmar Bergman, en återkommande faktor är det konkreta i handlingen men fördjupning genom psykologiska ting som skapar ett oerhört djup som för handlingen framåt via karaktärerna, I “Persona” (1966) är det via bildmontaget i början som väldigt varierande tolkningar kan knytas an till filmens möjliga utsago, i “Smultronställets” fall förs det hela via drömmar och minnen som förklara både Isak Borgs formande som den han är i nuläget men också hans psyke som tar sig form via två drömmar. En tydlig Bergmantematik är också återvändo till gud, i “Smultronställets” framkommer det mycket skickligt som en form av sidospår förd av dialog, via Saras två vänner var av den ena ska bli doktor och den andra präst och i sin rivalitet om Saras kärlek kommer dom aggressivt intellektuellt in på guds existens med tydliga ståndpunkter. I Bergmans filmer framställs ofta gud som något som skulle frambringa mening med livet, men som troligen inte finns, som en gudslängtan ur en ateists ögon, så är även fallet i detta filmiska verk. Exempelvis då vi får se tillbaka när Isaks son talar om att han längtar efter döden och säger “Det finns ingenting som heter rätt och fel, man fungera efter sina behov”, total nihilism? Till och med verka det som om att den prästutbildande “debattören” ser gud som ett verktyg mot meningslöshet när han säger - “människan ser på sig själv med skräck och står inte ut med meningslöshet”, ingen gud = meningslöshet, därför skapas den funktionella guden? Gud är tragiskt men ack ändå en önskning mot meningslösheten i Bergmans filmografi. Vad som även är ett typiskt drag i Bergmans filmer är dom mystiska övernaturliga inslagen som kan komma snabbt mitt i filmen, i exempelvis “Fanny och Alexander” (1982) är det mysteriet kring att Alexander och Fanny i en scen kan befinna sig på två ställen samtidigt, vad gäller “Smultronstället” sker det mystiska kring att en klocka Isak drömmer om inte har några visare, när han besöker sin mor visar hon en klocka han aldrig tidigare sett som ser ut likt den i drömmen. Första drömmen kommer redan efter den mycket presenterade prologen och sätter prägel på resterande filmen angående dödsångest och tidsångest eller snarare rädsla för att tiden ska ta slut i form av döden, detta gör sig uttryck genom att klockan i den folktomma staden Isak vandra i ej har några visare när han tar upp sitt eget fickur har heller inte det några visare. Isak går fram till en man med ryggen vänd mot honom men när manen vänder sig om ser hans ansikte helt intryckt och dött ut och mannen faller i hop, är det Isak själv? Kanske är det en metafor för att bli identitetslös när ens tid har slutat och man är död. Denna teori förstärks vid tanke på att Isak Borg se sin egna kista falla från en häst med vagn. Låt oss även titta på den andra drömmen Isak drömmer, som är drygt 20 minuter lång, där han talar med sin kusin som ung variant fast han är gammal som nu, i verkligheten var tanken att han skulle gifta sig med henne fast hon valde i stället att gifta sig med hans bror Sigfrid, det som avslöjas här är troligen hans tankar kring dom omständigheterna som blev, kvinnan han gifte sig med i stället är nu död och senare i drömmen inser vi att deras relation inte var god, fast mer om det senare. Kvinnan som är hans kusin spelas av Bibi Andersson hon spelar även rollen som den kvinnliga liftaren, båda heter Sara. Jag Skulle säga att det finns två tänkvärda hypoteser kring varför Bergman låtit en skådespelerska gestalta två roller med samma namn – 1. En skildring kring Isaks sorg över att han blev övergiven av kvinnan som han skulle gifta sig med och nu får återse henne, detta stärks mycket baserat på att hon dyker upp och avbryter Isak i hans gamla minnen om den andra Sara, nästan som om hon klivit ur minnet. 2. Hela “Smultronstället” återkommer mycket kring generationsskillnader i det då (1957) snabbt moderniserade väst, exempelvis genom att Isaks mor talar om att hon inte förstår sig på unga nu för tiden och att hon födde hela tio barn och har nu tjugoen barnbarn men knappt någon kommer och hälsar på henne (familjerelationer förändras i och med samhällets moderniserande), kanske vill Bergman påvisa detta genom att sätta Sara i en nutida kontext och se hennes förändring utefter detta. För att nu återgå till Isaks dröm, efter konversationen med hans kusin hamlar han inne i en märklig form av rättegång, där han ska dömas för bland annat känslokyla som hans döda fru har anklagat honom för, när han fråga vad straffet blir får han svaret “det gamla vanliga antar jag – ensamhet”. I sin dröm döms Isak alltså till ensamhet. Vad som även bör nämnas är att i drömmen sägs replikerna ” Alla är borta. Hör du inte så tyst det är? Ett kirurgiskt mästerstycke, ingenting som smärtar, blöder eller skälver”, dessa ord går att tolka som doktor Borgs ständiga praktiserande av läkarkonsten så att han till slut har opererat bort hela världen, för i fall allt som är smärtsamt måste bort, kommer till slut hela världen opereras bort och det enda som är kvar är ensamhet. Denna recension landade nu kring tolkning angående filmen, vilket är ofta där tyngden ligger i Bergmans filmiska universum, i förmedlandet kring dom odödliga filosofiska, religiösa, psykologiska, symbolik och metaforiska frågeställningarna ur det mänskliga ögat. För i sitt mänskliga porträtt om människan är Ingmar Bergman den absolut främsta inom den filmiska konstformen. Och jag som åskådare kan konstatera “Smultronstället” som en av tidernas största filmer, med ett skådespeleri (som alltid hos Bergman) är suveräna i sitt sätt att bete sig och föra dialoger och resonemang och i sitt utförande av kroppsspråk. Det finns även en stor mängd humor i filmen och i de beska replikskiftena. Likt så är kameratekniken mycket välgjord och behagligt vemodigt ljus så väl ute som inne likt solljuset en junidag… Anton Carlson Ursprungligen skriven i Maj 2014.