Smurfarna 2011

Alla känner till de tre äpplen höga blåa figurernas bakgrund. De bor i en liten by med svampar som hus och är alla döpta efter sina personligheter. Onda trollkarlen Gargamel (här spelad av en oigenkännlig Hank Azaria) försöker tillsammans med sin elaka katt Azrael få tag på smurfarna för att tillverka något slags kraftfullt elixir av dem. Efter lite jakt hamnar hela gänget i New York där smurfarna stöter på arbetsmyran Patrick (Neil Patrick Harris) som slits mellan gravida frun (Jayma Mays) och uppdragen på den fräsiga reklambyrån.

Det finns inget som helst originellt eller oförutsägbart med "Smurfarna". Det är rakt igenom barnfilmsäventyr enligt standardmall med endimensionella, övertydliga karaktärer, galna jaktscener i 3D, tokig slapstick och så mycket sirapsdränkt moral och gullegull att man känner sig alldeles klibbig efteråt. Helt uselt är det dock inte - om man är 7 år eller yngre. För barn är det troligen ett hyfsat kul och spännande äventyr om än lite dummare än t.ex. Pixars filmer.

Som vanligt verkar man ha antagit att barn är extremt lättköpta och småkorkade. Det verkar inte finnas mycket tanke bakom allt ståhej utan känns snarare smått slarvigt och hafsigt hoprafsat. Att man praktiskt taget stulit hela upplägget med kulturkrocken sagoväsen och storstad från "Förtrollad" (och hundratals liknande filmer) är inte heller särskilt fräscht. Där nämnd film var fyndig och charmig så tar man här publiken för givet men misslyckas med att överföra charmen från de tecknade smurfarna till de datoranimerade filmversionerna som så ofta nu för tiden känns plastiga och personlighetsbefriade. Då hjälper det inte att man smyger in en hyllning till skaparen Peyo.

Skådespelarmässigt har filmen fått bättre namn än vad den förtjänar (även om det mesta försvinner i den tröttsamt bleka svenskdubbningen). På det stora hela är ett gäng duktiga TV-stjärnor där speciellt Harris (som skulle behöva en ordentlig filmroll snart) ser lidande och generad ut, speciellt när han är tvungen att spela Guitar Hero med sina blåa vänner (ja, produktplaceringen är knappast subtil här - "Gooooogle" väser smurfarna i en annan scen). Det roliga i att rollsätta "Project Runways" Tim Gunn i en biroll lär gå hela filmens målgrupp förbi.

Filmen är långt ifrån den värsta av sin sort och lär säkert gå hem hos den väldigt unga publiken. Men liksom många andra filmer (senast den avskyvärda "Yogi Björn") så misslyckas den fatalt med att återuppliva det kärleksfulla hjärta som fanns i de gamla barndomsfavoriterna när tragiskt stela datoranimerade versioner sätts i en verklig film där duktiga men uppenbart förvirrade skådespelare spelar mot luft. Nu håller vi tummarna för att de låter Bamse vara i fred åtminstone.