Snacka går ju… 1989

När väl regissören och manusförfattaren Cameron Crowe bestämmer sig för att göra film blir det oftast både underhållande och annorlunda. På sin korta meritlist kan han stoltsera med verk som ”Almost Famous”, ”Vanilla Sky” och det gulliga familjedramat ”We Bought a Zoo”. En gemensam nämnare för merparten av hans berättelser är kärleksrelationer med en twist. Trots att ”Snacka går ju” kretsar kring två unga love birds är detta nämligen minst lika mycket ett drama om en vacklande relation mellan en far och hans dotter. Just detta extra konfliktlager gör också att den skiljer sig från alla andra 80-tals high school-filmer. 

Filmen är i princip synonym med Peter Gabriels ”In your eyes” och de flesta minns den nog också främst för den legendariska boom box-scenen. Och visst förflyttar Peters lena röst en tillbaka till en tid då det räckte med att se en killes fotografi i skolkatalogen för att bli hopplöst förälskad. Liksom Lloyd, spelad av John Cusack, spenderade jag alltför mycket tid åt att klura på hur jag skulle vinna mitt kärleksoffers gunst (till skillnad från honom plockade jag inte bara upp luren och ringde). För omväxlings skull är det dock killen som är störtförälskad i tjejen och som är villig att följa henne till världens ände, precis som ”Aladdin”. Lite bekvämt bestämmer sig nämligen Lloyd för att helt hänge sig åt Diane istället för att komma på vad han själv vill göra. Även om han som känslig 80-tals trendsetter ser kickboxning framför sig som framtidens sport och provar på att lära ut detta till yngre padawans.

Tyvärr lider filmen av ett sävligt och ojämnt tempo. Vissa scener känns nästan onödiga, medan andra gått kunde fått vara längre. Dessutom har Crowe två storys gående, och ibland balanseras det fint, ibland undrar jag varför de inte valt att fokusera på bara en av dem. Men så är det också Crowes grej att mixa genres eller para ihop udda miljöer och personligheter. Troligtvis är det därför han ibland lyckas så bra och också därför det ibland blir klumpig pannkaksmet av alltihop. 

För visst, det är väldigt skönt att se en high school-film som inte är helt centrerad kring en bal eller fokuserar på sportfånarnas nästa match eller på nördens förälskelse i hejarklacksledaren. Lloyd är nämligen som de flesta av oss troligen var: lite rolig, lite slapp, lite smart, lite populär och lite nördig. Överlag är det ovanligt välskrivna och intressanta karaktärer, men som tyvärr inte alltid lyfter eftersom skådespelarna är så unga. Däremot ska de ha en extra eloge för att tonåringarna faktiskt har lite dåligt sittande kläder och filmen känns inte som en propagandamaskin producerad av Gucci, MTV och Maxfactor, vilket många high school-filmer av idag kan göra. 

Storyn och den underfundiga dialogen är definitivt i liga med ”Heathers”, ”Breakfast Club” och ”Fira med Ferris”. Dessutom är den fint jämställd. Lloyd räds inte för att skriva kärleksbrev och uttrycka sina känslor inför tjejkompisarna som snällt tipsar honom om att: ”Be a man, don't be a guy. The world is full of guys”. Nej, trots ”In Your Eyes”-klippet är klyschorna hyfsat få, men tyvärr är helhetsintrycket fortfarande ojämnt.

Så även om jag blir lika rörd var gång John Cusack och hans syster spelar in film ihop och jag drar en lätt suck när Lloyd i början deklarerar hans och Dianes episka kärlek med repliken: ”The beginning of a great success story is that nobody belives in it,” lämpar sig ändå ”Snacka går ju” bäst som skön bakismatiné en mulen söndag.