Snake Eyes: G.I. Joe Origins 2021

Jag kanske bör börja med att säga att jag inte sett någon annan film i serien om antiterroriststyrkan G.I. Joe innan jag nu såg "Snake Eyes: G.I. Joe Origins". Dock hade jag varenda leksak som filmen bygger på och läste de serietidningar om gänget och deras kamp mot terroristgruppen Cobra som gavs ut när jag var barn så det är utan tvekan med en känsla av nostalgi som jag tog mig an den här filmen.

Den nerviga inledningen lovar gott med en tillbakablick på hur mannen som tjugo år senare kallar sig Snake Eyes (Henry Golding) som barn förlorar sin far på våldsamt sätt. Hämndintrigen och bakgrunden till hans valda namn etableras effektivt. Som vuxen är han en slagskämpe inom illegal fighting som aldrig förlorar. Han väcker uppmärksamhet hos Yakuzaledaren Kenta (Takehiro Hira) som vill ha med honom i den kriminella organisationen men ödet vill annorlunda. Snake Eyes väg mot att bli den hjälte som vi vet att han kommer bli tar sin början. Spelplatsen skiftar från Los Angeles till Tokyo. En stor del av berättelsen handlar om vänskapen mellan Snake och Tommy (Andrew Koji) som leder den japanska klanen Arashikage som Snake genom svåra tester kämpar för att bli en del av. Klanen har i 600 år skyddat Japan från skurkar.

När det kommer till teknik och visuella intryck så levererar den här filmen det som actionfans, utan krav på annat än underhållning, förväntar sig att få. Drivet i berättandet upphör inte att röra sig framåt och rytmen är stadig från start till mål. Det är inte lång tid mellan fighter och jakter. Det märks dock på filmens ton att manusförfattarna haft ambitioner att ge karaktärerna trovärdighet och dramat mer djup än vad som vanligtvis erbjuds i genren. Slutintrycket blir ändå att det som sagt är just actionfans som ska bli nöjda för dramat glöms bort snabbt efter att filmen är över av den enkla anledningen att det inte gör något intryck alls.

Hatet som driver hämndintrigen som är det som driver hela filmen griper aldrig tag. Det känns inte för en sekund äkta. Den inre kampen mellan att ge efter för hatet och låta det styra ens handlingar eller att välja den goda vägen berörs i manuset men den tillåts aldrig att få djup nog att verkligen engagera. Det är synd för även den biten är enormt viktig för karaktären Snake Eyes identitet. Den utgör en stor del av berättelsens emotionella drivmotor. Vänskapen mellan Snake och Tommy känns intressant tack vare två godkända skådespelare som hittar trovärdig kemi mellan varandra. Om man bedömer skådespelarsamlingen som helhet så är ingen aktör eller aktris dålig men ingen av dem är heller på något vis särskilt bra. Framför allt är filmen heller inte för en sekund spännande trots en del oväntade vändningar i storyn.

Kvar för tittaren att engagera sig i finns en rad snyggt filmade actionscener där en lång motorvägsjakt sticker ut mer än övriga av dem. Fotografen vet vad han gör när han låter kameran svepa fram en känsla av fart i scenerna. En karavan av bilar med glänsande lack som glider fram ger precis så tjusigt intryck som den ska. Neonet på Tokyos gator och i stadens bakgators skyltar kommer till sin rätt när karaktärerna slåss på klassiskt martial artsfilmssätt med den typen av ljus som bakgrund. Känslan i de vågade hoppen mellan hustak och från fordon till fordon i full fart fångas på ett kompetent sätt. På det hela taget är det just ordet "kompetent" som jag spontant kommer på för att beskriva actiondelen av "Snake Eyes". Det gäller även det visuella i allmänhet i filmen.

Problemet är att filmen trots all kompetens faktiskt inte ens i actionscenerna imponerar nog för att vara minnesvärd efter filmens slut. Klippningen är dessutom stundtals så snabb att man knappt hinner se vad som händer. Man får anta att detta grepp är menat att skapa intensitet men det känns mest väldigt stressat och rörigt. Filmens användande av japansk mystisism i storyn leder till ännu en typ av inslag som rejält sänker betyget. Ljussken svävar runt och eld kastas runt som i en fantasyfilm. Jag ska villigt erkänna att fantasy inte är min stil. Om man gillar sådant är det möjligt att man accepterar det mer än vad jag gör. Min främsta invändning mot de inslagen är dock att de inte vävs ihop särskilt skickligt med allt det övriga i filmen.

"Snake Eyes: G.I. Joe Origins" är en på ytan snygg film som ekar tom därunder. Till filmens försvar kan ändå sägas att den faktiskt inte är tråkig att se på. Det är ändå positivt.