Tjejresan 2017

Konceptet är riktigt roligt. Emily (Amy Schumer) har planerat en romantisk äventyrsresa till Ecuador med sin pojkvän, när han bestämmer sig för att han vill ha mer variation i sitt kärleksliv och gör slut. Förutom att behöva hålla skenet uppe i sociala medier, måste Emily nu hitta en ny respartner eftersom biljetterna inte är återbetalningsbara. Efter att ha blivit nekad av vänner, grannar och bekanta, övertygar Emily sin mamma, Linda (Goldie Hawn), att följa med. 

Lindas idé om semester är motsatsen till Emilys. Istället för äventyr vill hon ha trygghet, lugn och ro. Hon är är nöjd med att läsa en god bok vid poolen, ordentligt inpackad som skydd för solen (Emily undrar varför hon klär sig som en biodlare), och vill ha tidiga kvällar med mycket sömn. Att bege sig utanför hotellområdet kommer inte på fråga!

Emily däremot vill festa och ha kul. I baren möter hon charmige James (Tom Bateman) som erbjuder sig att ta med dem båda på utflykt nästa dag. Linda tackar motvilligt ja. Men James jobbar för den colombianska droglorden Morgado (Oscar Jaenada) som också ägnar sig åt att kidnappa välbeställda turister. Emily och Linda tillfångatas men lyckas fly, och en jakt genom Ecuadors djungler tar sin början.

Roliga situationer uppstår som när de möter den imponerande Indiana Jones-kopian Roger Simmons (Christopher Meloni) som lovar att hjälpa dem ut ur djungeln, tills det visar sig att han bara varit där några veckor själv och egentligen jobbar i en affär. De får även hjälp två militanta medresenärer (Joan Cusack och Wanda Sykes) som ger sig ut för att leta upp dem, samt brodern/sonen Jeffrey (Ike Barinholtz) som irriterar den statsanställde (Bashir Salahuddin) hemifrån med tiotals telefonsamtal och ett olyckligt hot som får digra konsekvenser.

Bristen på kemi är den största anledningen till att filmen aldrig riktigt lyfter, de halvroliga scenerna till trots. Men det känns även som problemet är att filmen inte har en klar och tydlig stil. Det blir lite som att Schumers New Yorkiga stand-up-schticks råkat hamna i en 80-talsäventyrsfilm, där Hawn kör sin klassiska "damsel in distress" och de olika skådespelarstilarna och koncepten misslyckas med att smälta samman till en ny enhet. Det blir alltså inte så mycket "put the fun back in the non-refundable" som Emily lovar. 

Jag skulle gärna ge ”Snatched” högre betyg, för jag är stort fan av både Schumer och Hawn, och även Sykes tycker jag är en mycket duktig komedienne med många roliga roller och framför allt bra stand-uprutiner bakom sig. Jag kan fortfarande rekommendera filmen som (väldigt) enkel underhållning till andra fans, och några skratt garanteras i alla fall. Men kan man välja och vraka bland sommarens filmutbud, hamnar den här filmen dessvärre ganska långt ner på listan.