Saturday Night 2024

Klockan är 22.00, lördagen den 11 oktober, 1975. Om en och en halv timme ska tv-bolaget NBC:s nya, direktsända lördagsunderhållning köra igång, men bakom kulisserna är det totalt kaos.

 

Seriens producent och skapare, Lorne Michaels (Gabriel LaBelle), rör sig jäktad mellan ljudtekniker, kontrollrummet, komiker, manusförfattare och alla möjliga typer som mer eller mindre har någon anledning att befinna sig där. Alla har de något med hans stundande eldprov att göra; att direktsända ett helt nytt och oprövat komedikoncept på bästa sändningstid. Och klockan tickar obarmhärtigt framåt hela tiden.

 

Normalt sett är lördagskvällen sedan många år tillbaka vigd åt The Tonight Show med Johnny Carson, men just nu ligger den legendariske programvärden och tv-bolaget i en fejd. Till följd av detta måste något annat sändas på den sena kvällstiden, vilket är varför man valt att ge Michaels och hans nyskapande idé en chans.

 

Därmed inte sagt att studion har alltför mycket förtroende för honom, och frågan är om någon av de inblandade egentligen vet vad de sysslar med. De är alla unga och oerfarna i tv-mediet, och ingen har något som helst intresse för att följa några moraliska riktlinjer. Helst inga riktlinjer alls, faktiskt. Den rebelliska andan är stark, och kaoset är en ständig följeslagare under kvällen.

 

Adrenalinet pumpar konstant när kameran jagar Michaels genom korridorerna. Tagningarna är minutiöst koordinerade, med horder av stora och små roller, statister, rörelser och händelser som sker i perfekt synk. Med tanke på hur oorganiserade både förberedelserna och hela programidén var i verkligheten, är det närmast ironiskt att dessa strukturerade scener måste ha krävt enormt välorganiserade repetitioner.

 

Även manuset flyter på i en glittrande ström, och dialogen studsar elektriskt genom hela filmen. Tack vare att regissören och manusförfattaren Jason Reitman kunnat få till dessa perfekta tolkningar av imperfektioner, lyckas han visa upp den febriga stress som både ensemble och manskap upplevde under 90 mytomspunna minuter innan den allra första sändningen av programmet som skulle komma att omdefiniera både tv-underhållning och komedi.

 

Oräkneliga timmar av intervjuer med i stort sett alla de medverkande som fortfarande är i livet har genomförts för att kunna pussla ihop händelserna under kvällen så nära sanningen som möjligt, om än lite uppvridet här och där. Det vi i publiken får se är alltså lika absurt som det faktiskt var, med bränder, slagsmål, droger, utbrott, panik, fejkblod, svartsjuka och en lama. Ja, en lama.

 

Rollbesättningen är även den strålande, med utmärkta insatser från alla, men i synnerhet Dylan O’Brien som Dan Aykroyd, Cory Michael Smith som Chevy Chase och Lamorne Morris som Garrett Morris. Den relativt okände Matt Wood är nästan skrämmande nära verklighetens John Belushi i sin rolltolkning, där man nästan kan känna Belushis inneboende kreativa och oberäkneliga explosivitet.

 

Även de mindre rollerna är fyllda med talang, i synnerhet Nicholas Braun ("Succession") som rockar dubbla karaktärer. Han är precis lika trovärdig när han ikläder sig den egensinnige Andy Kaufmans persona, som när han porträtterar Mupparnas älskvärde skapare Jim Henson.

 

Matthew Rhys, J.K. Simmons och Willem Dafoe förtjänar också lite extra uppmärksamhet, eftersom de alla glänser i sina respektive rolltolkningar.

 

Ursprungsbesättningen av SNL är alla legendarer i sin egen rätt, och är det något man hade önskat att få se mer av är det just fördjupningar av Gilda Radner, Dan Aykroyd, Chevy Chase, Laraine Newman, John Belushi, Jane Curtin och Garrett Morris. Men det här är inte en typisk biopic, Reitman påstår sig aldrig vilja visa upp hur serien skapades eller gå på djupet kring vilka de deltagande komikerna, författarna och musikerna var.

 

Syftet är att bjuda in publiken till den nerviga men rebelliska stämning som pulserade backstage på 30 Rockefeller Plaza den där lördagskvällen för 49 år sedan. Och det lyckas han fenomenalt bra med.