Snowden 2016

Har du inte hört namnet Edward Snowden förut har du troligtvis bott under en sten de senaste åren. Kortfattat är Snowden visselblåsaren som gick från lovande talang inom USA:s underrättelsetjänst till att bli en av världens mest jagade män. 

Han började sin karriär i den amerikanska armén och blev så ung som 22 år gammal rekryterad av CIA. Efter några tvivelsamma år slutade han hos byrån och började med konsultarbete för bland annat NSA där sedan beslutet kom att 2013 läcka tusentals sekretessbelagda dokument till The Guardian och The Washington Post. Där kunde man avslöja att USA och Storbritannien bedrev topphemlig övervakning av privatpersoner, politiker och företag över hela världen. Medieskriet var igång och Snowden blev klassad landsförrädare. 

I ”Snowden” har Oscarsbelönade regissören Oliver Stone tagit avstamp i böckerna ”The Snowden Files” av Luke Harding och ”The Time of the Octopus” av Anatoly Kucheren samt samtal med Snowden själv för att skapa ett närgånget porträtt av den kritiserade visselblåsaren. Filmen tar sin början i Snowdens tid i armén och rör sig sedan genom de olika faserna i hans karriär fram till det ödesdigra beslutet som fick honom på landsflykt. Samtidigt som hans berättelse uppdagas korsklipps hans diskussioner med The Guardian och The Washington Post om hur ett eventuellt läckande av hans insamlade rapporter kan påverka omvärlden.

För någon som inte har haft särskilt djupgående koll på Snowdens bedrifter och hur han egentligen fick tag på materialet som kom att skaka hela nationer så är ”Snowden” en ganska enkel och rättfram film om hans historia. Stone – som är en uttalat politisk regissör – låter inte så mycket av sin egen agenda lysa igenom utan skildrar i stort sett Snowdens historia ur en objektiv synvinkel. Men som fallet ofta är med biografiska filmer finns det såklart en del tweakade element i berättelsen.

Stones skildring av Snowdens liv blandar ganska många filmiska grepp i sin resa. Från Kalla kriget-doftande spionhistorier under hans tid i CIA till politisk korruptionsthriller där han framstår som en paranoid Gene Hackman från ”Avlyssningen”. Stone vill mycket men tappar i det fokus och berättar allting smått taffligt istället för att fokusera på det nödvändiga. Även karaktärer och en uppsjö scener känns väldigt extrema i sitt upplägg och Stone beter sig ibland väldigt plumpt och klumpigt i sina skildringar - som att Snowden ständigt fingrar på en Rubiks kub för att visa på vidden av hans intellekt. 

I titelrollen som Edward Snowden ser vi Joseph Gordon-Levitt som gör sin mest tillgjorda röst sedan spektaklet ”The Walk”. I övriga nyckelroller ser vi bland annat Shailene Woodley som hans flickvän Lindsay Mills, Tom Wilkinson som The Guardian-reportern Ewen MacAskill och Rhys Ifans som Snowdens mentor på CIA. Dessutom dyker en kavalkad av spännande namn som Timothy Olyphant, Melissa Leo, Zachary Quinto och Logan Marshall-Green upp – och trots korta inhopp lyckas de alla förgylla sin insats. Detsamma kan man dock inte säga om filmens kanske konstigaste beståndsdel - Nicolas Cage. I en extremt oklar roll vars involvering inte leder någonvart känns han oerhört malplacerad och det som kanske starkast bryter illusionen i filmen. Vad Oliver Stone tänkte här förblir ett mysterium. 

Det kanske mest intressanta med Edward Snowden är varför han faktiskt gjorde det han gjorde, och det är här filmen tyvärr brister. Varför han tar beslutet att exponera sig själv och därmed alla han har stått nära och alla han har jobbat med för att låta omvärlden få bevis på något som – trots dess diskuterbara effekt – säkert många antar pågått och något som säkerligen kommer fortgå, om än i limiterad utsträckning, känns aldrig riktigt klart. Trots många utdragna sekvenser mellan Snowden och flickvännen Mills tycks vi aldrig lära känna den privata sidan av honom.

Något som också drar ner ”Snowden” är bristen på någon form av spännande estetiskt uttryck. Det finns knappt något kittlande i en enda bildruta vilket får filmen att kännas förvånansvärt billig. Stone har haft ett minst sagt spännande bildspråk tidigare i sin karriär, men här lyser fingertoppskänslan med sin frånvaro. 

För en som vill ha en historielektion om Snowdens bedrifter med en liten uns av spänning kan det vara värt att kolla in denna film, men annars finns inte särskilt mycket att hämta. Kan du vissla, Oliver Stone? Jag tror inte det.