Snyggingar 2020

Blyga elvaåringen Amy (Fathia Youssouf) vill inget hellre än att bli vän med sin coola granne Angelica som har magtröjor, färgglada slingor i håret, och en dansgrupp med ett gäng högljudda tjejer som utmanar alla regler. Amy börja umgås med tjejgruppen fast de inte alltid är så snälla, tittar på porriga dansvideor på nätet för att lära sig att dansa, testar olika gränser. Det är främmande från den traditionella, senegalesiska gemenskap hon är uppväxt i, och kanske därför så lockande. Hon står inte både mellan barndom och tonår, men också mellan två kulturer.

Regissör Maïmouna Doucouré måste vandrat på moln. Debutfilmen hon både regisserade och skrev manus till vann pris på Sundance filmfestival, de som såg den där verkade vara övervägande positiva, och Netflix köpte distributionsrättigheterna vilket gjorde att hennes film skulle ses av fler än hon förmodligen kunnat föreställa sig.

 

Men den känslan måste slagits i kras med en sällan skådad hastighet. ”Snyggingar” (med originaltiteln ”Mignonnes” och engelska titeln ”Cuties”) fick motta enormt mycket kritik innan den ens släppts för en större publik. Det var Netflix poster som fick det att ta fyr i helvete. Fotot visar de fyra barnen i sexuellt utmanande poser, iförda danskostymer som visa väldigt mycket hud. Det är en sån där bild med den magiska egenskapen att den bara blir värre ju längre du tittar på den, det finns ingenstans för blicken att ta vägen som inte känns extremt obehagligt. Den överhängande frågan är om det är möjligt att göra en film om översexualiseringen av barn utan att sexualisera barn.

Filmen anklagades för att sexualisera barn och för att rikta sig till pedofiler, regissören Maïmouna Doucouré fick dödshot, det startades en namninsamling om att ställa in ”Snyggingar”. Netflix fick snabbt be om ursäkt för postern, men det kvarstår förstås att marknadsavdelningen på ett så stort företag tyckte att det var ett rimligt sätt att marknadsföra den här filmen och det är minst sagt bisarrt.

Sexualisering av barn och minderåriga - dvs att de framställs som sexuella fast de inte har något koncept om vad det innebär, att deras kroppar kommenteras utifrån hur attraktiva de är, att det är deras eget fel om vuxna män raggar på dem - är väldigt viktigt att belysa, det är något ständigt närvarande i vår kultur och i unga flickors liv. Jag rekommenderar att se Natalie Portmans tal om den ”sexuella terror” hon utsattes för efter att "Léon" hade premiär då hon var 13 år gammal, det är bara 4 minuter långt men otroligt skarpt. Det gör också att en minst sagt oroar sig för vad som kommer att hända med de unga skådespelarna i ”Snyggingar”, och vad de kommer att hitta när de googlar sig själva.

I en intervju med Screen Daily beskrev Doucouré att inspirationen kom till henne när hon såg en talangshow i sitt gamla bostadsområde i norra Paris. Hon beskriver hur hon såg unga flickor dansa väldigt sexuellt suggestivt, att hon kände både chock och beundran, samtidigt som hon frågade sig om de visste vad de gjorde. Det är en viktig diskussion som är svår att ta. 

Att en film lyfter ett viktigt ämne och skapar en nödvändig diskussion behöver förstås inte betyda att den är bra. Men det råder ingen tvivel om att Doucouré är en begåvad filmskapare att hålla koll på för framtidigen.

 

”Snyggingar” är en komplex uppväxtskildring som gör ett nedslag i tiden när många småflickor vill dansa som i musikvideor de sett och blir medvetna om begreppet ”sexig” – att det är något man vill uppfattas som, men också att det är något vuxna inte vill att man ska vara – utan att alls förstå implikationerna av vad en gör. Flickornas dans är är obekvämt att titta på, påträngande, men det är ju poängen. Det konfronterar en med den kultur vi lever i. 

Men de blir aldrig karikatyrer, jag tvivlar aldrig på att Doucouré står på flickornas sida och tar dem på allvar, det hade så lätt kunnat bli en sedelärande historia som fördömer nyfikenheten barn har, eller en film som är alltigenom mörk men hon går djupare. Det handlar även om vänskap, om kulturkrockar, och är en finstämd skildring av att försöka hitta sig själv i en känslig ålder. 

Fathia Youssouf som spelar huvudrollen är otrolig, uttrycksfullt pendlar hon mellan att vara blyg och kaxig, hon är strålande som någon som desperat vill vara mer mogen utan att förstå vad det innebär. Filmen får ibland ett underbart drömskt uttryck som blandas med det socialrealistiska på ett mycket skickligt sätt.

Däremot kan jag ställa mig frågande till hur vissa sekvenser filmats. Kameran rör sig runt flickorna som om de var dansare i en musikvideo, jag förutsätter att det ska illustrera hur flickorna ser sig själva när de dansar och att låtsas vara med i en musikvideo känns som höjden av vad en sysslar med i elvaårsåldern - men i slutändan har en vuxen person beslutat att göra vissa inzoomningar och jag tycker att vissa bilder går för långt.

"Snyggingar" är berörande och hemsökande, den lyfter en komplicerad fråga utan att ett ögonblick glömma personerna av kött och blod. Jag hoppas att Doucouré gör fler filmer om att vara flicka, för hon har en sällsynt talang och blick för att skildra barn.

Men mot slutet vacklar "Snyggingar": saker som borde innebära mycket för Amy händer mest i förbifarten, vissa trådar släpps helt och det blir lite rörigt. Men överlag tacklar den ett väldigt komplext ämne empatiskt och utan att döma flickorna själva. ”Snyggingar” är inte lätt att se, men den är mycket sevärd.