Sökarna 1993

Det finns vissa svenska kalkoner som det är synd om, som man vill trösta (ex. "Kalabaliken i Bender"), eller så gulliga att man vill ge dem en klapp på kinden (ex. "G"). Men "Sökarna" vill man bara örfila, bryskt ta i fjäderdräkten och kasta ut i trappen. Det är ett svulstigt, cyniskt fågelskrälle som konstant proppas med så mycket härsken fyllning att det till slut spricker i en dusch av dynga och uselhet. Just därför, så är det så rätt åt det, att det går fullständigt åt skogen. Sensmoralen köper jag inte alls, filmen vill så desperat vara det tuffaste och häftigaste bad-ass som går i ett par skor, och så här 20 år efteråt kan man nog konstatera att "Snabba Cash" lyckades bli allt som "Sökarna" ville vara. Det syns ju att det finns en budget, en energi och bitvis kompetent tekniskt hantverk... men jag gapar av stumhet, alternativt gapskrattar åt dramaturgins uppblåsta klyschor och storyns fullständiga huvudlöshet. Hade man ens ett färdigt manus när man började inspelningen? Storyn: ett gäng på fyra ”värstingar” på gymnasiet misshandlar och rånar sig genom Stockholm, när de inte tränar kampsport, vill säga. Huvudpersonen Jocke (Liam Norberg) åker dit och hamnar i fängelse där han möter den äldre, stenhårde Tony (Thorsten Flinck). När de muckar drar Tony in Jocke och delar av hans gamla garde in i allt värre och hårdare kriminalitet, inkl. det obligatoriska droganvändandet. Det finns till att börja med knappt en enda trovärdig miljö. Stockholm är som i en annan satirisk framtidsdimension, så jag kan undra om det verkligen var realism man var ute efter. I majoriteten av de nattfilmade utescenerna blåser från ingenstans underbelyst dimma in från en rökmaskin. Allt är filmat i grälla, bjärta färger, med billiga ljudeffekter vid smockorna, mestadels till ett otajmat musikval i de snabba klippen som sabbar varje möjlighet till spänning... och en personregi och repliker som ger fullskaligt, hysteriskt överspel av erfarna aktörer på rad: Örjan Rambergs smygrunkande, elevtafsande studierektor, P.G. Hyléns sadistiska gängledare med järnspiksförklädd hand som håller orgieparty i ett slakteri (?) med en flådd kanin (?!) över axeln, Fredrik Olssons slemmiga nattklubbsägare/miss topless-tävlingsledare ... Trumfad av Flincks psykopatiskt motbjudande kåkfarare som borde toppa listan över vidrigaste bad-guys i svensk filmhistoria. Norberg själv var ju som kanske bekant, ingen skådis. Han besitter visserligen en vildsint urkraft men att se honom försöka vara känslig vid dödsfall eller svartsjuk mot sin tjej är plågsamt. Det finns en viss skadenjutning i allt detta men det utmattar och irriterar mer än det underhåller, som det kan göra på kalkoners vis. Norbergs plötsligt påstådda droghelvete skildras med bokstavliga demoner och djävlar i en källare. En religionslärare som är gay görs till en sminkad, löjlig bög. Norberg flashar med sina vapen framför spegeln á la De Niro i ”Taxi Driver”. Kärlekshistorien med trovärdighet NOLL involverar en kvinnlig huvudkaraktär som är så illa skriven att hon likt alla övriga i denna urbana gödselstack, så gott som förtjänar sitt öde pga ren urbota dumhet. Allt är faktiskt som en väldigt barnförbjuden ”G” på många sätt. Det manglas för övrigt på i 190 med alla karaktärer, inklusive en ung, nerknarkad och tjoande Jonas Karlsson utan att jag för ett ögonblick bryr mig om de dör eller inte. Var man inte halvvägs övertygad om att detta är en kalkon av ganska oöverträffad dignitet i Sverige, så blir man det av det avslutande låtcitatet av Prince, som med tungt allvar hävdar att inget barn föds ont. Med valfri karaktärs ordförråd från denna röra, vågar jag säga: Herre jävlars skithelvete, vilken satans dålig film.