Solstorm 2007

Fortfarande kvar? Vad var det jag sa…

När filmsnutarna är på välbehövlig semester nånstans långt, långt borta står andra romanhjältar redo att stilla folkets abstinens efter kalla kårar. Och kallt blir det, när advokat Rebecka Martinsson beger sig till norraste Norrland för att lösa mordgåta i en Knutbykopia till by.

Långt där uppe i den gudsförgätna fjällen har en ung succépredikant hittats knivhuggen i samhällets kyrka. Hans syster, som av oförklarlig anledning begav sig till Guds hus mitt i natten med två sovande barn i släptag, anhålls av logiska skäl misstänkt för dådet, men lyckas först slå ett samtal till Stockholm för att släpa hem sin gamla väninna. Och självklart är väl den stackars tösen oskyldig, vilket innebär att en mördare går lös bland alla frireligiösa knäppgökar.

Vår hjältinna möts dock av en ovilja till hjälp och en allmän kylig stämning, som kanske kan bero på att hon lämnade stan för många år sen med en mörk hemlighet i bagaget. Ju fler gamla bekanta hon stöter på desto otrevligare blir det, och då räknar jag ändå inte med den mystiska figur som försöker köra över henne. Oh, the drama, the drama!

Nej, så överdrivet dramatiskt blir det inte. Förutsägbarhet är väl ett vanligare inslag i denna typen av historier än spänning. Hur mycket man än hoppas varje gång blir resultatet tyvärr alltid ungefär detsamma i dessa sammanhang. Det smärtar att säga det efter så många gånger men ”Solstorm” är, som så många andra svenska thrillers, enbart ett blekt försök. Ingen kalkon, det vore för generöst - bara två gråa timmar i biomörkret som du till dan därpå hunnit glömma.

Izabella Scorupco, som vaknat till liv och ställt sig framför kameran på nytt efter 108 år i dvala, gör sitt bästa, men det är inte heller hennes fel att huvudpersonen är så sanslöst ointressant. Man får väl ändå kalla Scorupco för en frisk fläkt på den svenska filmfronten. Det är trevligt att se en huvudroll som inte gått till Bergström, Endre eller någon annan av de ordinarie haggorna (men bara lugn - Eklund, Henriksson och Diva Persbrandt ser givetvis till att du ändå känner dig precis som hemma).

Men denna grädda av landets skådespelarelit, så omsorgsfullt framvaskad och fraktad till Kiruna, gör mig snart nyfiken på det egentliga syftet. För faktum är att bara en bråkdel brytt sig om att försöka lägga till en norrländsk dialekt – ja, det är till och med så illa att jag knappt minns om Suzanne Reuter har några repliker i filmen eller ej. Att fylla ut smårollerna med stora namn kan väl inte vara ett trick för att locka massorna till biograferna? Eller kanske ett sätt att avleda uppmärksamheten från de två rent hopplösa barnskådespelarna. Fel karaktärer mördades, lita på mina ord…