Som man bäddar 2005

"Filmbranschen tror att allt svenskarna vill se är lättsamma komedier", hörde jag någon kritiskt säga under årets Göteborg Film Festival. Minns inte i vilket sammanhang eller vart människan ville komma, men jag har funderat på detta sen dess och visst stämmer det? Hur många har inte försökt sig på en "Adam & Eva 2"? Maria Essén är en som gärna försöker. Ta ett charmigt ungt par med söt men skrikande bebis, släng in tuff Micke Persbrandt i en biroll och en kaxig Alex Skarsgård i en annan - som bäddat för en publiksuccé, eller?

"Som man bäddar" handlar om Jonas, en ung man som på dagarna kör taxi, sjunger i arbetskamraternas hobbyband Taxi Overdriver, eller umgås med tjejen. Men så blir hon en dag på smällen, och som tiden passerar ställs Jonas inför den viktiga frågan som alla nyblivna pappor förr eller senare möter: pappaledighet eller inte? Flickvännen Emma har stått ut med sömnlösa nätter, blöjor och barnmat i åtta månader och hon sköter det ju så bra - varför ändra på nåt som funkar? Men Emma vill tillbaka till arbetet som nyhetsankare och vill att även Jonas ska ta sitt ansvar om barnet. Kan man verkligen svika polarna på taxibolaget på ett sådant hänsynslöst sätt?

"Adam & Eva" må ha varit en succé men sådana är ofta svåra att överträffa. En loser som försätter sig själv i mängder av pinsamma situationer, förlorar både fru och barn på köpet, för att till slut vinna dem tillbaka vilket passande nog sammanfaller med barnets 1-årsdag och firas med ballonger och läsk. Där är snabbsummeringen av denna "komedi". Roligt? Nej, snarare pinsamt och mansförnedrande. Är det så otroligt att en kille skulle kunna sköta en nappflaska utan att ställa till med katastrof? För att bli ett inlägg i jämlikhets- och pappaledighetsdebatten som fortfarande är väldigt het, blir den alldeles för oseriös.