Something Borrowed 2011

USA, i alla fall om man ser till dess filmer och TV-serier, verkar ha en lite udda syn på relationer. Alltid är det vuxna som beter sig som tonåringar, undviker att prata ut om känslor med sina partners, och sedan "När Harry mötte Sally" alltid kärar ner sig i sina vänner. Välanvända men knappast trovärdiga koncept som tvingar fram intriger i ofta lövtunna komedier. Ibland fungerar det, men i den här soppan inte lika bra.

Rachel (Ginnifer Goodwin) och Darcy (Kate Hudson) är bästa vänner sedan barndomen och håller ihop i vått och torrt. Darcy är sedan flera år ihop med Dex (Colin Egglesfield), en f.d. klasskamrat till Rachel varit hemligt kär i. När Rachel avslöjar sina känslor för Dex på sin 30-årsfest så hamnar de i säng och ett komplicerat vänsterprassel utvecklas alltmedan Darcy förbereder för sitt och Dex bröllop. Tokigt värre!

Det är svårt att bry sig om någon av rollfigurerna i den här filmen. Huvudkaraktären Rachel är någorlunda sympatisk men ett sådant dumt och naivt våp att man bara tar sig för pannan över alla hennes tabbar. Att hon faller huvudstupa för Dex är rent intelligensförolämpande då han inte bara är en trist Ken-docka utan även ett svin som ligger med sin fästmös bästa vän. Att sen Darcy är en endimensionellt självupptagen, gapig och irriterande festalkis gör inte saken bättre. Varken hennes bästa vän eller pojkvän verkar uppskatta henne så vad problemet är kan man undra.

Goodwin och Hudson gör vad de kan med materialet. Bäst är underskattade John Krasinski i en småkul men otacksam andraplansroll som Rachels killkompis som mest fungerar som bollplank för Rachels känsloutlopp. När hans karaktär i en pinsam scen utvecklas åt ett helt omotiverat håll verkar inte ens Krasinski själv tro på sina repliker. Såpaskådisen Egglesfield ser ut som en ung Tom Cruise men agerar som en träbock.

Som vanligt finns några småroliga (om än överdrivna) biroller, fyndiga repliker och dråpliga scener. Problemet är att huvudhistorien är så dum och ointressant att det stundtals blir rentav långtråkigt. De två sista scenerna (varav en - på allvar - flirtar med möjligheten till en uppföljare) är närapå obegripliga och farligt nära kalkongränsen.

Denna romcom är utan tvekan en perfekt date- och tjejfilm av typen där en man låtsas vara gay för att slippa en jobbig tjej, huvudpersonen gnäller om hur gammal hon är när hon fyller 30, vänskap skildras i form av en dansrutin till 90-talsmusik och någon förklarar sina känslor för sin älskade i regnet.