Sommarboken 2024

”När ska du dö farmor?” frågar lilla Sophia. ”Det angår inte dig. Snart” svarar farmodern förvånansvärt barskt, men ärligt. Det är en av alla konversationer som farmodern och hennes barnbarn Sophia delar om livets stora och lilla. Under en sommar på en ö i finska skärgården följer ”Sommarboken” deras vardagsäventyr, ibland jagade, ibland upplyfta, av naturens nycker.

 

Tove Jansson är mest känd som skaparen av mumintrollen, men hon har också skrivit flera skönlitterära verk, varav några självbiografiska eller inspirerade av verkliga händelser. ”Sommarboken” är en sådan, där farmoderns karaktärsdrag har präglats av Toves egen mor och Sophia av hennes brorsdotter.

 

Vänskapen dem emellan är också förvånansvärt skarpsynt skildrad i och med att den finstämt skiljer sig i ton och tempo från den mellan förälder och barn. Extra laddad är relationen också denna sommar då Sophias mor nyligen gått bort, vilket gör att de små händelserna färgas av en sorg och saknad som ibland bubblar ut i argsinta utbrottß och önskningar om en storm.

 

Regissören Charlie McDowells filmatisering följer boken i stort, ibland ner på repliknivå. Mammans bortgång nämns dock bara kort i originalet och sorgen är inget som präglar boken, men den har fått en betydande roll i filmen. Troligen för att skapa ett tematiskt sammanhang eftersom ”Sommarboken” annars enkelt kan läsas som flera korta berättelser.

 

Likt farmoderns minne är sommarens händelser berättade fragmentariskt där den enda förhållningspunkten är årstiden. Glenn Close har tagit sig ann rollen som farmor med en underbar dignitet och värdighet. Hon utstrålar exakt den underfundighet som förväntas av karaktären. Detsamma gäller Sophia (Emily Matthews) och framför allt i mötet mellan dem uppstår en särskild intimitet som bara kan frammanas genom generationsglappet.

 

En nyfikenhet och uppstudsighet, förståelse för och totalt ointresse av den andres perspektiv. Det är en relationsform vi sällan ser på film och som de båda gestaltar med bravur.

 

Därtill är fotot magiskt vackert. Med skicklighet skildras livet i det lilla, på ett sätt som kräver en känsla för detaljer: en fjäder som fastnat i vassen, solskenet som varsamt sveper över svala klippor, havets vågor mot nakna fötter.

 

Tillsammans med ljudbilden som bjuder på noggrant utvald fågelsång, knarrande trädörrar, smattrande regn och lågmälda pianostycken av Hania Rani levandegörs miljön på ett sätt som förmedlar känslan av att vara där. Med farmodern, Sophia och hennes pappa på den lilla ön.

 

Tillägget av sorg hade kunnat förstöra berättelsens nedtonade naturromantik med svulstiga kompositioner och överdramatiserade scener, men den balanserar för det mesta på ett välavvägt sätt.

 

”Sommarboken” är en film som i mångt och mycket inte passar in i vår tid, men en film som behövs om kärleken till det lilla, och om förståelsen och oförståelsen av livet. I likhet med ”Beasts of the Southern Wild” eller ”Where the Wild Things Are” har de här vågat ta sig an en berättelse med poetisk ton men där det i stället för magisk realism bjuds på magiska naturmotiv.

 

Kanske lider den något av sitt initialt fragmentariska upplägg, och tillägget av moderns bortgång känns inte nödvändigt, men ”Sommarboken” förtrollar likväl med sin lyhördhet och förmåga att lyssna in både stor och liten.