Sommaren med Monika 1953

”Sommaren med Monika” från 1953 var en av filmerna som födde föreställningen om den svenska synden i framförallt det hycklande USA på 50-talet. Den svenska synden var oskyddat sex utanför äktenskapet, men kanske lite mer uttalat en helt naken kvinnokropp bakifrån och några smekningar och kyssar huvudpersonerna emellan. Så värst syndigt var det verkligen inte, om än rätt sensuellt för sin tid.

 

Harriet Andersson spelar den unga Monika som är förälskad i Harry, spelad av Lars Ekborg. De båda är missnöjda med tristessen i sina liv så de bestämmer sig för att åka ut i skärgården och där tillbringa sin första sommar ihop. Lika härligt som det är där, borta från vardag och allvar, lika tufft blir livet väl tillbaka i verkligheten när paret upptäcker att de ska ha barn och därför måste växa upp och ta sitt ansvar.

 

Det är några år till att Ingmar Bergmans mer distinkta filmspråk på allvar började frodas och långt borta är ännu den kryptiska symboliken, religionsmetaforerna och den existentiella ångesten. Annan ångest finns det dock gott om också i ”Sommaren med Monika”, som är en film om vuxenlivets tunga ansvar kontra sorglösheten i ungdomen och handlar egentligen om att tvingas växa upp och leva efter utsatta normer i samhället. Bergman tar bokstavligen den klassiska historien om ”ung kärlek övervinner allt” ett steg längre och visar hur det skulle kunna se ut när spontanitet byts ut mot den hårda verkligheten och skyldigheterna vi människor faktiskt som vuxna ofta måste ta itu med när väl sommaren och semestern med den tar slut. Här sker det väldigt mycket på bekostnad av friheten och drömmarna om framtiden när framtiden plötsligt knackar på dörren alldeles för tidigt och framförallt filmens Monika har svårt för det. 

 

Det är väldigt intressant att se Bergman handskas med detta drama och framförallt hur han skildrar just henne. Hon är den dåliga flickan, usla modern, den lösaktiga, den som inte är tacksam utan bara vill ha mer, men det är faktiskt inte han som dömer henne. Inte heller filmen egentligen, snarare är det så att Bergman lämnar dömandet åt oss som tittar, vi är dem med de kritiska blickarna. Och något förvånat upptäcker jag att det är hos mig klandret gentemot henne uppstår. Det finns en scen då Monika trots moderskap och äktenskap går ut och sedan trotsigt vänder sin blick rakt in i kameran där den länge dröjer sig kvar. Som för att provocera oss och verkligen visa på att hon minsann inte bryr sig, men att vi uppenbarligen gör det. Vilket verkligen väcker mer än en välbehövlig tanke.

 


”Sommaren med Monika” är en film om en ung kvinnas motstridiga lustar och leverne. Långt före en tid då det var tillåtet för kvinnor att ha motstridiga någonting. Harriet Andersson är helt gudomlig som Monika. Flickaktigt förförande, oskyldig men trotsig, samtidigt som Lars Ekborg är hennes kärleksintresse minst lika övertygande, även om karaktären inte alls är lika intressant.


 

Monika är den som det egentligen handlar om, men det är samtidigt hon som drabbar Harry varför detta lika mycket, om inte ännu mer blir, liksom titeln antyder, hans upplevelse av sommaren med henne. Detta är hans lyriska sommarsaga, en dröm som han så abrupt tvingas vakna upp ur när vardagen kommer ikapp.

 

Det här är kanske inte Ingmar Bergmans bästa verk, men i en gedigen repertoar av flera otroliga skapelser står den ändå ut som något ytterst minnesvärt, trots den till synes enkla inramningen. ”Sommaren med Monika” är en otroligt bra och tankeväckande film som utmanar sina tittare att inte vara så dömande som hon uppenbarligen tror att ni ska vara. Så frågan är om ni kommer vara det?