Sommarminnen 2008

RECENSION Regissören Olivier Assays fortsätter med ”Sommarminnen” på ett beprövat spår. Samma som i hans tidigare ”Paris, je t'aime”. Förvisso ett annat tema men med ett rikt persongalleri att utforska och experimentera med. Den här gången är det Juliette Binoche, Charles Berling och Jérémie Renier som axlar några av de tyngsta rollerna i ett anslående drama. Välspelat med en genuin nyfikenhet och underbyggd intelligens. En riktig godbit för oss dramaqueens med smak för hjärngymnastik.

Vad vår upphovsman Olivier Assays riktat in sig på är det dramatiska kringspelet - samspelet om man så vill - mellan människor i grymt vardagliga situationer som ändå ter sig extrema. Matriarken Hélène (Edith Scob) befinner sig i slutet av sin ålderdom med ena foten i kistan och den andra sendraget kvar i ett trist liv där enda ljuspunkten är barnens och barnbarnens allt färre besök i huset. Ett hus som till minnen räknat är fullt av lustfyllda skatter och värdefulla gömslen. Där den yngsta generationen leker kurragömma i trädgården medan den äldre förbereder sig inför döden. De tre syskonen Adrienne, Frédéric och Jérémie samlas och återupplever sin barndom tillsammans. Något de märker inte är det allra lättaste. Speciellt med det förflutna runt hörnet.

En lättsam lek är den inledande scenen i en film som ställer oss de stora frågorna. Om livet, dåtid och nutid. Där generationer ställs mot varandra under tidens gnagande tand. Där frågan om vilken inverkan det förflutna ska ha på det nuvarande tar en stark plats. En generationsfilm i all dess betydelse och på så sätt förundransvärt filosofisk samtidigt som den lyckas vara tillgänglig för en bred publik.

Och det kan lika gärna erkännas på en gång. Juliette Binoche är rent lysande. I ”Sommarminnen” får hon uppbackad av en proffsig ensemble, chansen att briljera. Med ett naturligt och subtilt skådespeleri väver de samman en livets betraktelse som i all sin stillhet fascinerar. Det enda ”Sommarminnen” egentligen kan anklagas för är att då och då tröga till sig. Där ”spelivern” och händelselösheten kan fungera som bromskloss. I övrigt är den franska pärlan ett faktum. Symboliken går oavsett tycke och smak inte att ta miste på. Inte heller kvalitén på en riktig höstvärmare. Fransmännens bidrag till sena filmkvällar är här. Mysigt äkta sommarminnen för en blöt och ruskig höst.