Sommarnattens leende 1955

Ett komiskt relationsdrama är kanske inte det första man förknippar med Ingmar Bergman, men faktum är att hans "Sommarnattens leende" inget annat är, åtminstone på ytan, än en buskis-light. Och det handlar som sig bör i sådana fall om lust, kärlek och förvecklingar. Filmen utspelar sig kring förra sekelskiftet och vi får i första hand följa advokat Egerman, hans unga hustru Anne och den vuxne sonen Henrik, från ett tidigare äktenskap. 
Vi får också nöjet att bekanta oss med husan Petra (Harriet Andersson) som jobbar för familjen och inget hellre vill än att gifta sig uppåt.

Allting ställs på sin spets när advokaten avlägger ett nattligt besök hos sin före detta, en skådespelerska vid namn Desireé som redan har en sanslöst svartsjuk och gift greve som älskare. Grevens fru råkar vara väninna med den förstnämndes unga dito vilket ställer till det. Inte minst då båda sällskapen plötsligt av den bedårande skådespelerskans mor blir bjudna ut till Herrgården en helg.

Det påminner som sagt om en buskis, fast långt ifrån nutida Stefan och Krister-fars. Filmen innehåller kanske inga direkta slapstick-lustigheter eller försöker vara sådär hysteriskt rolig, som ändå mycket underhållande och det lyckas den med. Dessutom döljer sig ett antal vassa poänger och antydningar om rejält starka känslor bakom de överdådiga kostymerna och under den hårt av elegant humor polerade ytan och skrapar man på den, hittar man en hel del mer än bara Harriet Andersons svängande rumpa.

Överhuvudtaget framställs till en början kvinnorna, vilka för övrigt alla spelar sina roller väldigt väl, som kurviga förförerskor alternativt naiva och oskyldiga flickor, vilket inte var helt unikt i 50-talsfilmen, men med den stora skillnaden här att hon snabbt övergår från att vara bara objektet till att bli den kloka och intrigerande figuren medan mannen får bära fåfängans liksom våpets ok.

Det är med ett brett leende jag till exempel hör Jarl Kulles greve Malcolm tjattra på om alla dueller han har varit med i, med en hel massa möjliga och omöjliga vapen, samtidigt som min blick dröjer sig kvar på hans extremt välansade tangorabatt som slagit rot på överläppen. Det är humor det.

Denna på vissa sätt rätt slätstrukna, men mysiga och mycket skickligt utförda sommarnattsfars har förutom visst djup i berättelsen även väldigt snygga kameraåkningar (av Gunnar Fischer) som bör nämnas. Bergman kunde film och skulle senare komma att visa prov på hur väl han behärskade ångest, men även detta -att bringa må-braig trivsel till publik och åskådare var han sannerligen också en mästare på.