Songbird 2020

Det är lätt att bli irriterad eller upprörd över att Michael Bay producerar en film mitt under en pandemi som dessutom handlar om samma pandemi. Men det är ju inte heller förvånande att kungen av dålig film ser en tid där folk håller sig hemma för att undvika att bli sjuka och dö som perfekt tajming för att tjäna pengar på ännu en av sina idiotiska Hollywood-rullar. För det är knappast någon tänkvärd skildring av hur världen påverkats av viruset Covid-23 (som det heter år 2024) vi snackar om - det är vanliga Bay fast lägre budget, fulare, sämre och mer korkat än vanligt.

 

Handlingen utspelas i en tid när folk tvingas hålla sig hemma av stora stygga, regeringen. Sjuka kastas in i läger där de aldrig kommer ut från medan några få immuna löper fritt på gatorna. Absurd skrämselpropaganda inte det minsta subtilt förklädd till skrattretande överdriven dystopi. Filmskaparna är så fantasilösa att de till och med inleder med ett slappt montage av nyhetsklipp. Sedan presenteras diverse karaktärer vars öden överlappas - rika, fattiga, förälskade, ensamma, etc. Och vilket persongalleri vi snackar om.

 

En rebellisk, “charmig” (läs: irriterande) hjälte (K.J. Apa) som gärna poserar i bar överkropp och riskerar smittorisker för att rädda sin söta flickvän (Sofia Carson). En kämpande musiker med ett hjärta av guld (Alexandra Daddario) som är så ensam att hon kanske till och med kan förälska sig i en överviktig, rullstolsbunden krigsveteran (Paul Walter Hauser) hon mött online. Det rika, olyckligt gifta paret (Demi Moore, Bradley Whitford) som säljer olagliga immunitets-legatimationer och har en sjuk dotter (snyft, snyft). Vänta bara till Whitford förvandlas till en Harvey Weinstein-psykopat komplett med scarf.

 

Det är mer än uppenbart att samtliga skådespelare är där för att ha en sysselsättning med förhoppning att ingen någonsin ser skräpet. Den enda som verkar ha lite kul är vår egen Peter Stormare som den sluga chefen för Los Angeles “saneringsdepartement”. Han är den typen av skurk som skrattar för sig själv efter att ha brutalt mördat en oskyldig knarkare och sjunger opera på en offentlig toalett. Det är närapå surrealistiskt att se en gammal Bergman-skådis på fullt allvar berätta en bakgrundshistoria om sitt liv som sopbilschaufför (metaforen…)!

 

Här finns samtliga av Bays vanliga ingredienser. En kamera som aldrig står still och musikvideoliknande klippning; melankolisk musik för att förstärka de ständigt återkommande gråtmomenten; en bedövande generisk kärlekshistoria; dramatiska dödsscener. Actionsekvenserna är visserligen begränsade men desto mer omotiverade, och man prövar desperat att modernisera dem med ständiga närbilder på drönare, chat-fönster och GPS-teknik. Allt med betydligt lägre kvalité än Bays vanliga alster, av uppenbara anledningar.

 

Kvalitén skiftar från hyggliga drönarbilder till hemvideos av dokusåpatyp. Bay förtjänar kanske inte all skuld för den här bortkastade tiden, men när hans sämsta “Transformers”-filmer liknar mästerverk i jämförelse så vet man att det är illa.