Sonic the Hedgehog 2020

Det första man som filmtittare tänker på när Sega gör film av sitt klassiska TV-spel ”Sonic” är när Nintendos ”Super Mario Bros.” blev en av de värsta kalkoner som drabbade bioduken på 1990-talet – knappast en positiv jämförelse. Det är med glädje och inte minst en aning förvåning man upptäcker att filmen om den blåa, vansinnigt snabba igelkotten är ett sevärt, välgjort och underhållande familjeäventyr.
 
Handlingen tar vid på Sonics hemplanet från var han måste fly till Jorden och gömma sig från onda typer som är ute efter hans superkrafter (varav vissa han inte upptäckt än). Han slår sig ner i en småstad där han på avstånd bekantar sig med den lokala sheriffen (James Marsden) och hans fru (Tika Sumpter). Den tidigare tvingas hjälpa Sonic när en psykotisk vetenskapsman (Jim Carrey, vem annars?) hotar vår hjältes existens.
 
Likt många familjefilmer och tv-spelsrullar är handlingen aningen simpel för att anpassa sig till den unga publiken. Det är ett välbekant ”E.T.”-upplägg och ibland önskar man att filmskaparna hade kunnat omfamna den bisarra premissen med en lite vassare ton. Med det sagt så är det en fartfylld, kul film som vägrar vara tråkig och erbjuder en tilltalande plattform för titelkaraktären.
 
För de många som tvivlat baserat på tidigt släppta bilder så håller specialeffekterna riktigt bra. Man stör sig aldrig på att Sonic är en datoranimerad figur och han smälter fint i de riktiga miljöerna i bästa ”Roger Rabbit”-stil. Beroende på ålder och acceptans kan han uppskattas både som charmig eller irriterande men han har en sympatisk personlighet och Ben Schwartz gör ett bra jobb med att ge verbalt liv till krabaten.
 
Det är extra kul att se Carrey få spela över igen i den typ av galna roll som han blev känd för. Hans karaktäristiska grimaser och danser passar perfekt för den här sortens tokiga skurkroll. När det kommer till vår mänskliga hjälte Marsden gör han vad han ska, men bevisar återigen att han är lite för blek för att riktigt fungera utanför ”X-Men”-serien. Man hade kunnat önska sig ett lite mer spännande skådespelarval.
 
Det är onekligen en film gjord för den yngre publiken. Ädla budskap om vänskap och tillhörighet i kombination med familjevänliga actionsekvenser (med eventuellt undantag för en fightscen på en bar!) med bra tempo. Ologiska luckor och detaljer – som att en explosiv jaktsekvens utspelar sig i vad som ser ut att vara ett folktomt San Francisco – är sådant vuxna kanske reagerar mer på än barn. ”Sonic the Hedgehog” är möjligen inget banbrytande mästerverk inom sin genre men för att vara en Hollywood-film baserat på ett tv-spel levererar den klart över förväntningarna.