Sorry Angel 2018
Synopsis
Jacques är en författare som bor i Paris. Trots att han inte fyllt 40 år än, är han övertygad om att han har sina bästa år bakom sig. Jacques inleder en kärleksaffär med sin motsats, studenten Arthur som är en livsnjutare och vägrar tro att något är omöjligt.
Info
En livsbejakande tragedi
Perfekt dialog och trovärdiga karaktärer står i centrum för en livsbejakande tragedi av Christophe Honoré. ”Sorry Angel” är en film som berör, men inte överraskar eller har något nytt att säga.
Bara årtalet 1993 säger allt. Innan filmen knappt har börjat har vi förstått att vi kommer att följa några homosexuella män i Frankrike och dateringen gör att man direkt tänker tragedi. Och även om ”Sorry Angel” innehåller en hel del smärta, så är den största behållningen i Christophe Honorés tävlingsfilm i årets upplaga av Cannes, att den faktiskt aldrig blir sentimental.
Visst, huvudpersonen Jacques (Pierre Deladonchamps) lider av en obotlig sjukdom (AIDS) och räknar sina sista dagar, men det är ändå livet som är centralt i filmen. Inte minst genom de relationer som Jacques har och skaffar sig. Hans förhållande till sin son Loulou, stödet från grannen och vännen (Denis Podalydes) samt möjligheten till kärlek från den unge Arthur (Vincent Lacoste).
”Sorry Angel” fokuserar mycket på långa scener som känns som hämtade ur verkligheten. Närvaron och framför allt dialogen är knivskarp och fullständigt trovärdig. Att Honoré dessutom träffar helt rätt i skildringen av de homosexuella karaktärerna är värt en applåd. De känns varken som filmiska stereoptyer eller överdrivna nidbilder, utan förmedlar känsla, nerv och röster som går rakt in i hjärtat. Skådespelarna gör dessutom bra insatser.
Däremot känns ”Sorry Angel” knappast som en unik film eller en film som har något nytt att säga. Att man flera gånger kommer på sig själv med att tänka på alster som ”Torka aldrig tårar utan handskar”, ”Blå är den varmaste färgen” och ”120 slag i minuten” kan ses som smickrande, men orginaliteten uteblir tyvärr också.
Tekniskt sätt har man lyckats fånga det tidiga 1990-talet, i en nyckelscen tittar bland annat Jacques och Arthur på Cannes-vinnaren ”Pianot”, och musiken är väl vald.
Sammantaget en film som kanske inte överraskar eller ger dig något utöver det vanliga, men som ändå är lätt att bli berörd av.
Visst, huvudpersonen Jacques (Pierre Deladonchamps) lider av en obotlig sjukdom (AIDS) och räknar sina sista dagar, men det är ändå livet som är centralt i filmen. Inte minst genom de relationer som Jacques har och skaffar sig. Hans förhållande till sin son Loulou, stödet från grannen och vännen (Denis Podalydes) samt möjligheten till kärlek från den unge Arthur (Vincent Lacoste).
”Sorry Angel” fokuserar mycket på långa scener som känns som hämtade ur verkligheten. Närvaron och framför allt dialogen är knivskarp och fullständigt trovärdig. Att Honoré dessutom träffar helt rätt i skildringen av de homosexuella karaktärerna är värt en applåd. De känns varken som filmiska stereoptyer eller överdrivna nidbilder, utan förmedlar känsla, nerv och röster som går rakt in i hjärtat. Skådespelarna gör dessutom bra insatser.
Däremot känns ”Sorry Angel” knappast som en unik film eller en film som har något nytt att säga. Att man flera gånger kommer på sig själv med att tänka på alster som ”Torka aldrig tårar utan handskar”, ”Blå är den varmaste färgen” och ”120 slag i minuten” kan ses som smickrande, men orginaliteten uteblir tyvärr också.
Tekniskt sätt har man lyckats fånga det tidiga 1990-talet, i en nyckelscen tittar bland annat Jacques och Arthur på Cannes-vinnaren ”Pianot”, och musiken är väl vald.
Sammantaget en film som kanske inte överraskar eller ger dig något utöver det vanliga, men som ändå är lätt att bli berörd av.
| 11 maj 2018 09:30 |
Skriv din recension
Användarrecensioner
Det finns inga användarrecensioner ännu. Bli först med att recensera Sorry Angel
Andra kritiker
Det finns inga andra kritiker ännu