Space Chimps 2008

Animerad film från det västra halvklotet är inte längre vad det en gång var. Att sätta punkt för en recension med en sån mening känns i det bittraste laget men ändå ganska lockande i det här fallet. För ärligt talat sedan Pixars ”Hitta Nemo” tycks det ha stagnerat. ”Ice Age 2” var ren återvinning av sin föregångare, ”Shrek” föll offer för sina uppföljare medan ”Råttatouille” hade känsla och karaktär men saknade humorn. Och i försöken att återupprepa forna succér ter sig filmbolagens satsningar alltmer desperata för att inte säga pengakåta. Samma franchisade koncept med McDonaldsleksaker, dataspel och gärna en uppföljare, fortsätter att pumpas ut till en till synes lika omättad massa. Lagom till sommaren släpper nu Fox sin filmraket med fem schimpanser som ska charma ungarna till att tjata sönder föräldrarnas plånböcker.

Schimpansen Ham är barnbarn till en av de största aplegenderna i världen. Apan som vågade sig ut i rymden långt innan någon människa. Själv lever Ham inte riktigt upp till sitt rymdarv som stuntapa och kanonmat på en skabbig cirkus. Ända tills han en dag motvilligt blir utvald till att delta i en rymdresa till en annan planet i jakten på en försvunnen satellit. Vad de inte vet är att den onde tyrannen lord Zartog styr där med järnhand. Snart är Ham inte bara strandsatt på okänd planet utan också jagad av rymdsmurfar och köttätande ålar. Här hjälper inga bananer utan bara rent hjältemod.

Visst är det ironiskt att man gjort småputtrig barnfilm av 60-talets rymdexperiment med djur. Hundar och apor som skickades upp i rymden där de antingen dog av stress, svält eller brann upp i atmosfären vid återfärden. Tanken var ju inte att de skulle komma tillbaka. Men med det här förträngt så är ”Space Chimps” visserligen en barnanpassad historieomskrivning men såklart inget nytt inom film.

Och ja, det hela är väl i korta ordalag aptrist. Förutom att ”Space Chimps” inte är en speciellt snygg rulle är den en grym underskattning av sin målgrupp. Populärkultursreferenser langas hejvilt varvat med plump reklamexponering, medan den underliggande sensmoralen självklart är att tro på sig själv för att övervinna allt. Det hela känns ogenomtänkt och väldigt snålt tilltaget när man istället för att låta historien mogna krystar fram det mesta i vad som verkar vara ”fast forward”-versionen av samma film. Även med människorna i bakgrunden blir karaktärerna mänskliga parodier på sig själva med ett djup som t.o.m en myra skulle bottna i. Tråkigt, stelt och ooriginellt.

När det i slutändan är en upp-och-nedvänd tutte som med sina ”oooo”-utrop står för den största underhållningen har man inte bara tappat fokus utan också stinget. ”Space Chimps” visar med otvivelaktig tydlighet vilken idétorka som råder i Hollywood och också hur långt efter drömfabriken faktiskt ligger sina konkurrenter i Asien. Möjligtvis bäddar den inte för ett tronskifte men bådar åtminstone för ett sådant. Och dubbad till svenska lär i alla fall ”Space Chimps” bli riktigt outhärdlig, om inte för barnen så i alla fall för de medföljande vuxna.