Space Jam 1996

Det finns filmer där det är kännbart att ett starkt bidragande syfte med dem är att dra in så mycket pengar som möjligt. Sedan finns det filmer som känns närapå bara gjorda med det syftet. "Space Jam" är en av de sistnämnda.

 

Konceptet att låta live action möta animation blev som bekant dundersuccé 1988 med "Vem satte dit Roger Rabbit?" och jämförelser med den känns oundvikliga. Till sin fördel gentemot nämnda produktion så har den här filmen bättre animation vilket inte är så märkligt då filmtekniken uppdaterats under åtta år. Animering och vanlig film samverkar perfekt och utan minsta synbar gräns i bilderna. Människor och tecknade figurer känns helt naturliga i sin kommunikation med varandra. På det visuella har jag inga som helst klagomål. Det som gör den svagare än filmen om Roger är en mycket tunnare berättelse som gör att jag trots allt ögongodis tappade lite intresse mot slutet.

Grundstoryn är ett enkelt hopkok där elaka rymdvarelser vill göra Snurre Sprätt, Daffy Anka och de andra färgstarka karaktärerna i gruppen Looney Tunes till slavar på ett nöjesfält på en annan planet. Deras öde ska avgöras med en basketmatch och de behöver förstärkning i laget. Därmed drar de in den legendariska basketspelaren Michael Jordan i sin animerade värld. Michael har lagt av med basket och börjat med baseball men tackar till sist ja och förberedelserna inför den stora matchen kan börja.

"Space Jam" har tydligt barnen som främsta målgrupp även om hintarna till andra filmer som dyker upp i den till och med inkluderar "Pulp Fiction". Det här är en film mer riktad till fans av Looney Tunes än beundrare av Jordan även om den förlitar sig på dragningskraften hos alla sina stjärnor för att attrahera den stora publiken. Som extra topping på kakan bjuds på inhopp av många stjärnspelare i basketligan NBA på den tiden när filmen gjordes. Det är inte förvånande ett krav att gilla basket och de tecknade figurerna i filmen för att uppskatta den och att man gillar båda delarna för att älska den.

Manuset gapar efter mycket. Här finns drama om mannen som vill förverkliga sin barndomsdröm med smäktande balladen "I Believe I Can Fly" med R. Kelly som ledmotiv till de nostalgiska tillbakablickarna på Michaels barndom och för att förstärka känslorna hos hans vuxna jag när han tänker tillbaka på den. Rymdtemat blinkar till science fiction. Entusiaster av sportdraman som bygger upp för en viktig sammandrabbning på arenan får sitt i absolut mest klyschiga form. Skruvad komedi ser till att hålla allt ständigt lekfullt. Tyvärr blir det rörigt då de olika beståndsdelarna inte vävs ihop särskilt bra och inte har kraft på egen hand att beröra på riktigt. Galenskaperna från Looney Tunes tar över nästan helt men samtidigt fungerar de nog bra för att bära filmen. Å andra sidan är inte det här en film som siktar på att tillfredsställa seriösa konstfilmsälskare. Den vill underhålla och det gör den bra.

Som komedi har den några hysteriskt roliga scener. Jordans drift med sig själv är riktigt kul. De bästa scenerna har dock en man vid namn Bill Murray i rollen som sig själv. Han visar att han är ett geni när det kommer till ironisk humor och att han inte är skygg när det kommer till att driva med sin egen person. Han har inget av de där cameoaktiga inhoppen som vi är vana vid från kända skådespelare utan faktiskt en viktig roll i dramat. Alla Bills fans bör se filmen. Även Wayne Knight briljerar i sina scener som Michaels hjälpreda. Det är en roll till karaktären inte långt från hans ikoniska insats som påfrestande slemmig granne i den klassiska  tv - serien "Seinfeld". Bland de tecknade figurerna sticker sexiga och kaxiga kaninen Lola ut mest. I scenerna med henne i centrum går tankarna ofrånkomligt till de med Jessica Rabbit i "Vem satte dit Roger Rabbit?".

Man bör ha i åtanke att filmen är gjord för att underhålla yngre tittare och som familjefilm är den lysande. Jag satt igenom den och jag hade inte tråkigt under hela tiden så då gör det inget att det som sagt är så tydligt att det är mina pengar som filmens producenter vill åt. När det förutom allt jag nämnt finns ett soundtrack som utöver nämnda låt är ett ständigt flöde av sköna hits är det bara att tacka för showen efteråt och känna sig glad att man upplevt den.