Speed Racer 2008

För många amerikaner som var med på 60-talet måste bara blotta tanken på en jättefilmatisering av det lövtunna eftermiddags-tv-spektaklet ”Speed Racer” kännas lika hjärnlöst som en prequel till ”Epic Movie”. Men för Wachowski-bröderna är det ett uppdrag som kräver hundratals miljoner dollar och en närmast religiös respekt inför det japanska originalet. Kontrasten är total, Matrix-bröderna har tagit en plumpt dubbad, knappt animerad serietidningstolkning där racingbilarna hackande brummar fram över ständigt upprepade bakgrundsbilder och med hjälp av världens skickligaste CGI-aktörer klätt om den småkultiga TV-bagatellen till en visuellt uppvaknande som närmast kan liknas vid hur den upptinade Bockstensmannen skulle uppleva Dakar-rallyt, eller för all den en omgång Mario Kart.

Bröderna Wachowskis första officiellt regisserade film sen ”Matrix Revolutions” från 2003 susar in på biodukarna som en visuell sockerkick av sällan skådat slag. Skyarna är koboltblåa, estetiken är Roy Lichtensteins, tidskänslan är sci-fi 60-tals retroframtid, alla fysikens lagar är sen länge glömda vilket låter racingbilarna göra allt som din Volvo V70 inte klarar, däribland att hoppa rakt upp i luften och susa genom loopade banor som ger känslan av att vara fångad inuti ett flipperspel. Bilarnas rörelser är bland annat inspirerade av den brasilianska kampsportsdansen capoeira, något som filmens producent Joel Silver kallar ”Car Fu”.

Regibröderna har tveklöst valt att ta det blå pillret och lämnar Matrix-intrigerna på hallmattan, istället siktar de in sig på ren familjeunderhållning, supersött lördagsgodis som ungarna inte kommer kunna motstå. Om nu inte biosalongerna lockar så är ju ”Speed Racer” som klippt och skuren för pappas nya HD-skärm.

Den medvetet banala storyn är inget att göra djupdykningar i men varsågoda; Den talangfulle racingföraren Speed (Emile Hirsch) är ensam om att ha rent mjöl i påsen i en sport styrd av fuskare och storföretag som Royalton Industries. När Speed tackar nej till en plats i Royalton-stallet blir bossen Arnold Royalton (En ondskefull Roger Allam med drag av Tim Curry) vansinnig och svär att förstöra hans karriär på banan. Men Speed som inte vill tappa tron på sportens renhet tar hjälp av den mystiske maskerade ”Racer X” (Matthew Fox från ”Lost”) i hopp om att besegra storföretagen och leva upp till minnet av sin avlidne racingbroder. Bakom sig har han familjeföretaget Racing Motors Company bestående av Pops (John Goodman) Mom (Susan Sarandon), flickvännen Trixie (Christina Ricci) och den ettrige lillebrorsan Spritle (Paulie Litt) som inte bara snor alldeles för mycket kameratid utan även har ett underligt förhållande med en schimpans. Med på ett hörn finns även koreanska superstjärnan Rain, redo att locka den asiatiska biopubliken.

Filmens största svaghet är inte storyn utan förvånande nog – själva racen och deras totala avsaknad av nerv. Risken med att skapa en tv-spelsvärld via Green screen är att man lätt glömmer hur spännande det enkla kan vara. Istället för att låta publiken få reda på basala saker som vem det är som leder drunknar ”Speed Racer” i miljontals epilepsi framkallande klipp och när man väl lugnar ner klippningen blir racen till torra montage som fullkomligt saknar tävlingsnerven. Att bilarna sen skulle kunna överleva ett kärnvapenkrig tar oss så långt vi bara kan komma från "The French Connection", upplevelsen har mer gemensamt med att se en snygg bilreklam än ett rally.

Trots detta tvekar jag på att någon sitter och gäspar under det stora finalracet, speciellt inte om man tillhör filmens huvudmålgrupp – unga pojkar. Filmens korsning mellan datoranimerade miljöer och plåtade skådisar för mina tankar till när Jeff Bridges kutade runt i cyberspace i Disneys ”Tron” från 1982, men det märks att det har hänt en del sen dess. Serietidningsestetiken i ”Speed Racer” är fullkomligt bländande. Personligen kan jag tycka att ”Speed Racer” hycklar med sitt antikapitalistiska budskap samtidigt som själva filmen är finansierad av bjässar som LEGO och McDonald’s. Men i sitt syfte som tillfällig vardagseskapism är ”Speed” rena LSD-trippen.