Spirit: Vild och fri 2021

Efter att Fortuna, mer känd som Lucky, skämt ut sin farfar mitt i hans kampanj för att bli senator bestäms det att hon ska återförenas med sin pappa i den lilla staden Miradeiro. Han är ännu en av alla dessa filmpappor som efter barnets mammas död duckat föräldraansvaret under några år, och inte döms tillräckligt hårt för det. Far och dotters relation är föga förvånande rätt knackig, men lyckligtvis hittar Lucky vänner i de jämnåriga hästtjejerna Abigail och Pru. Hon möter även den nyligen infångade vildhästen Spirit, som skadas av de män som försöker tämja honom i scener som garanterat kommer skapa ett gäng små djurrättsaktivister.

 

Sakta och respektfullt närmar sig flickan och hästen varandra och skapar ett alldeles särskilt band, som kommer behövas när Spirits flock fångas av samma män som plågade honom.

 

Spirit gjorde först entré 2002 i ”Spirit – Hästen från vildmarken”, en av filmerna från du förmodligen skulle missat om du skulle göra en lista över alla DreamWorks-filmer. Filmen hade slående miljöer (för sin tid), men inte så mycket personlighet. En sak som skilde den från i princip alla andra tecknade eller animerade filmer om djur var att hästarna inte pratade med varandra, utan kommunicerade mer som riktiga hästar. Den nominerades till Bästa animerade film på Oscarsgalan, men förlorade mot Miyazakis ”Spirited Away” vilket var helt rätt.

 

2017 dammade DreamWorks av Spirit för tv-serien ”Spirit på fria vidder” som redan hunnit hosta ur sig 8 säsonger, plus ett par spinoffer. ”Sprit: Vild och fri” är baserad på tv-serien, men jag som inte sett den kände inte att jag saknade något.

 

Det är väldigt lite som känns nytt med ”Spirit: Vild och fri”. Det handlar om en flicka som är viljestark och klumpig, hon har en död mamma och en pappa som duckat för föräldraansvaret i flera år, hon har ovanligt god hand med djur, kämpar för det som är rätt och har en total brist på konsekvenstänk. Staplandet av dessa klyschor gör att den första tredjedelen känns väldigt irriterande, vilket förvärras av att det är den sortens barnfilm där minsta tystnad mellan karaktärer fylls ut av konstanta småskratt.

 

Men efter ett tag lossnar något. Framför allt är det vänskapen mellan de tre flickorna som är filmens hjärta. Det finns fortfarande alldeles för få filmer som handlar om flickor och kvinnors vänskap så det känns som att ribban är låg och att en bara tar vad man få. Men de har en genuint charmerande dynamik, tydliga personligheter som matchar, och det är roligt att följa med dem på äventyr. Att första bokstäverna i deras namn stavar PAL (= polare på engelska) är dumt och jag hatar det, men det är en detalj i sammanhanget.

 

Naturvyerna är precis som i föregångaren från 2002 vackra, men med standarden har förstås höjts under de 20 år som gått. Det är lite störigt att så mycket tid och energi lagts i det, men att ingen orkat animera lite lera eller damm på flickornas kläder. Fokus har förskjutits till att handla betydligt mer om människorna - Spirit har inte någon inre monolog vilket han hade i den första filmen, men jag kan inte säga att jag saknar det.

 

Det är inte nödvändigt att älska hästar för att uppskatta filmen, men det skadar inte föreställer jag mig. Det är en hästtjejs dröm, där Lucky dels är den enda som kan tämja den vilda hästen, som sen blir kompis med hela flocken på nolltid, och trots att hon knappt har någon hästvana kan hon utan några som helst problem kan rida barbacka i full galopp.

 

Mot slutet urartar filmen i skamlöst önskeuppfyllande/action, det borde återgå till att vara irriterande när det gäller en film som ändå vill vara lite rotad i verkligheten, men det funkar på något sätt. Jag har vid det laget kapitulerat.

 

”Spirit: Vild och fri” är en film som på alla tekniska sätt förtjänar en trea i betyg, men den har något charmerande som knuffar upp betyget. Musiken sätter sig på hjärnan, vänskapen är fin, det bjuds på skratt, den kommer förmodligen skapa några små djurrättsaktivister… Det känns som att många barnfilmer just nu görs mycket med vuxna i åtanke, och även om jag älskar många av dem är det ändå fint att se en film helt fokuserad på barn. 

 

Den är inte särskilt minnesvärt, men det är trevligt, okomplicerat och roligt – och ibland är det precis vad som behövs. Jag kan lätt föreställa mig ”Spirit: Vild och fri” gå varm på många pyjamaspartyn i framtiden, och jag vet inte vilket betyg som skulle kunna vara bättre för den.