Spirited 2022

Charles Dickens ”En julsaga”, om den gnidne och vresige Mr. Scrooge som blir hemsökt och får sig en samvetets tankeställare på julaftonsnatten, har gjorts i så många versioner att det finns en egen wikipediasida för det. Kortromanen från 1843 har adapterats för film, tv, teater, radio, opera, balett, serietidningar, för att inte tala om otaliga julspecialavsnitt i diverse tv-serier.

 

Med så många varianter bakom sig kan man tycka att konceptet borde vara uttömt. Men den till synes odödliga sagan verkar kunna omstöpas i all oändlighet, och ”Spirited” bjuder på en otippat fräsch tolkning av konceptet.

 

Här har setupen med de tre julspökena från dåtid, nutid och framtid omvandlats till ett slags showbusiness-industri i livet efter detta. Ett stort team av avlidna själar jobbar hårt under ett helt år med research och förberedelser, för att kvällen innan juldagen försöka omvända en utvald misantrop till att bli en god människa, och på så vis skapa ringar på vattnet med positiv energi i världen. 

 

Will Ferrell är stjärnan i showen, Nuvarande Julens Ande (kort och gott kallad Present), som driver igenom att teamet ska ta sig an det till synes omöjliga caset Clint Briggs (Ryan Reynolds). Clint är en skrupelfri mediakonsult som slår liv i spillror genom smutsiga internetkampanjer och som inte drar sig för att lära ut samma knep till sin knappt tonåriga, skolrådsaspirerande systerdotter. Men han visar sig vara en svårare nöt att knäcka än Present trott (inte minst eftersom Clint inleder sin samvetsresa med att charma brallorna av Dåtidsspöket Past), och djupdykningen i gamla synder blir mer ömsesidig än vad som var tänkt.

 

”Spirited” må vara en i viss mån tillrättalagd, typiskt amerikansk julfilm som bjuder på skämt och dråpligheter samtidigt som den levererar sitt budskap om vikten av att vara godhjärtad. Men med sin fiffiga twist på Dickens koncept (som i mångt och mycket parodierar en filmproduktion) och med rutinerade humorproffs som Will Ferrell och Ryan Reynolds i huvudrollerna höjer den sig över genomsnittet av julfilmer.

 

Framförallt tar "Spirited" inte alltid den enklaste vägen ut, utan levererar en gnutta mer svärta än väntat. Den simplistiska idén med att ett enda ögonblick ska omvända en person från girig och småsint till att få ett hjärta av guld utmanas välförtjänt, och vår skoningslösa sociala medier-kultur får sig också en välriktad känga. Jag hade inte väntat mig att bli berörd av en julkomedi med Ferrell och Reynolds, men tji fick jag.

 

Det är därför synd att någon fattat det olyckliga beslutet att göra ”Spirited” till en musikal. Musiknumren är i sig inte direkt dåliga, det är någorlunda svängiga låtar med påkostad och spektakulär scenografi på bästa Hollywoodvis. Men sångerna bromsar hela tiden upp filmens momentum, och vad värre är, de glättiga numren underminerar den sällsynt träffsäkra sensmoralen. Framförallt avslutningsnumret kullkastar fullständigt all känslomässig resonans som byggts upp under tredje akten genom att förvandla den till en dansant svada av tramsiga plattityder.

 

Ironiskt nog hade musikalnumren funkat bättre om filmen som helhet hade varit sämre. Will Ferrell tar sig an koreografi och sång med hull och hår och Ryan Reynolds verkar försöka haka på, men ser ibland ut att vänta på att få springa ut till en skämskudde i kulisserna. Eller så är det jag som projicerar. Tack och lov för Octavia Spencer, som spelar samvetstyngd medarbetare till Clint och bidrar med sin sedvanliga integritet både i och utanför sångnumren (hon är också den enda som får guldstjärna för sin sånginsats).

 

”Spirited” är på det hela taget en betydligt bättre film än väntat, och hade det inte varit för de meningslösa musikalinslagen hade den varit en solklar 4:a och potentiell ny julklassiker. Som det är nu kan jag bara rekommendera att slöscrolla eller snabbspola sig igenom sångnumren, om man inte vill bli utsatt för mer steppdans än vad någon kan förväntas uthärda under dryga två timmar. Bah humbug.

 

▸ Streama "Spirited" på Apple TV+ från 18 november