Spirited Away 2001

För något år sedan skrev jag en text om mat på film och hade olika infallsvinklar som njutning, frosseri och svält. Scenen i "Spirited Away" när Chihiros föräldrar grisar i sig massa mat och förvandlas till just grisar hade lätt haft en given plats i den texten. Men eftersom jag hade min Hayao Miyazaki-debut (!) för några dagar sedan, hur bisarrt det än må låta, så var aldrig den scenen aktuell.

Hayao Miyazaki är den store japanske mästaren på animation och "Spirited Away" är kanske hans mest kända och älskade film som mycket rättvist Oscarbelönades. I inledningen syns 10-åriga Chihiro som åker bil med sin mamma och pappa till deras nya hus på landet. När fadern i familjen insisterar på att de ska utforska en liten skogsväg upptäcker de en tunnel som tar dem till en övergiven nöjespark. De känner matdoft men ingen syns till, eftersom fadern "både har kontanter och kreditkort" gör det väl inget om de hugger in på maten som ligger framme? Det de inte vet är att de har vandrat in i andarnas och spökenas värld.

Chiriro tvingas ta tjänst i ett stort badhus, dit Japans andar och gudar beger sig på natten för att tvätta sig, för att kämpa för att få tillbaka sina föräldrar som är slavar under en förtrollning. Denna nya värld är befolkad med många olika och underliga varelser och andar, styrd över av en trollkunnig kvinna med gigantiskt huvud och en ännu större bebis. Här finns också Haku, en pojke som säger sig känna Chihiro och ibland förvandlas till drake.

Jag tycker att animationen är mästerlig, vältecknad och omsorgsfull in i minsta detalj. Bilderna är sensationellt rika på djup och innehåll. Det är en komplex värld som rymmer både ljus och mörker, ett par figurer och scener är onekligen lite otäcka och skapar spänning samtidigt som filmen är fylld av mycket humor. Det är ett fantastiskt persongalleri (älskar bebisen och de knasiga svarta sotbollarna) och en härlig blandning av fantasi och mytologi. Det är Japans svar på "Trollkarlen från Oz" och "Alice i underlandet" på samma gång, även om den känns unik. Men samtidigt: jag är inte såld. Jag tycker inte att historien är lika bländande bra som det rent visuella. Jag har sett många filmer i genren där jag har blivit uppslukad av historien men det här är ingen "Wall-E" eller "Lejonkungen" för mig när det kommer till att förmedla en stark känsla.

Miyazaki brukar omnämnas för att använda sig av feministiska idéer i sina filmer och hjälten är oftast en stark och självständig flicka. Jag gillar verkligen Chihiro som är en väldigt cool tjej som utvecklas mycket under filmens gång. Filmen behandlar barnets rädslor inför framtiden, att behöva klara sig själv och lämna det välkända bakom sig, vilket både vuxna och barn kan identifiera sig med. Den skiljer sig från många andra animerade filmer då den känns lite djupare och mer komplicerad än vanligt. Jag hade nog velat ha lite mer mörker för att jag som 28-åring skulle uppskatta filmen mer men det är helt klart en film jag skulle tipsa mina syskonbarn om när de har blivit några år äldre.

Som konstverk betraktat är den fulländad men som film får den "bara" en väldigt stark trea. Jag kommer aldrig vara någon som älskar animé men "Spirited Away" har ändå gjort att jag är beredd att ge genren fler chanser i framtiden, och jag kommer nog se några till filmer från Studio Ghibli.