Split 2016

Jag vet. Jag säger det jämt och jag säger det igen. För jag vägrar helt enkelt tänka mig annat än att skaparen bakom ”Sjätte sinnet”, regissören Shyamalan, inte har något mer att ge. Därför tror jag också envist att han faktiskt en dag ska hitta formen åter. Det pratades om att han skulle ha gjort det nu, i och med ”Split”. Men nej, det har han inte.

Tre tjejer blir tillfångatagna av en psykiskt sjukt man. Kommer hans psykolog hinna räkna ut vad som är på gång innan det är försent?

Det låter som en klyschig rysarhandling och är det också, men Shyamalan lyckas ändå göra detta till något annat än vad som kanske är helt förväntat och man märker att han vill mer än att bara spotta ur sig en ännu-en-i-mängden-rulle. Fast någonstans går han vilse i sin egen ambition och misslyckas på vägen med att ens skrämma sin publik. 

”Split” är rätt snygg, kameravinklarna intressanta och redigeringen rakt igenom rapp och effektiv. Dessutom är det välspelat. Framförallt är James McAvoy storslagen i rollen som den schizofrene Kevin och han behärskar samtliga av de drygt 20 personligheter som trängs i hans karaktärs inre med bravur. Likväl är det ingen av dessa som känns tillräckligt obehaglig för att engagera mig som åskådare och även om det är synd om de skräckslagna tjejerna, känner jag inte särskilt mycket med dem. Mest blir jag bara irriterad på deras många gånger ologiska reaktioner och minst sagt tafatta handlande.

Ett stort problem i filmen är att vi får veta för mycket direkt. Det hade blivit mer spännande om man låtit ”sanningen” sippra fram, istället för att leverera den pang på i början. Manuset brister på flera andra håll med, framförallt vad gäller skildrandet av just de tre tjejerna. En av dem får förvisso en något mer gedigen bakgrund presenterad åt sig, men det räcker inte. Varken hon eller ännu mindre de två andra papperstunna personligheterna lyckas locka min medkänsla eller inlevelse och då är jag ändå väldigt lättlockad av mig. 

”Split” har en tveksam upp och ner-utveckling, men avslutas till sist med en rätt spännande klimax och, vad man nu ska man kalla det, en typ av tvist. Jag gillar den och blir glad, även om så otroligt mycket annat innan stundvis kändes hopplöst, på gränsen till larvigt och inte alls otäckt, vilket är det minsta man har rätt att hoppas på av en rysare.

Mycket till trots, men kanske också tack vare det sista kruxet, vill jag alltså fortsätta tro att han fortfarande har det i sig, M Night Shyamalan. Det gäller bara för honom att hitta det och sedan få ut det. Så skedde inte denna gång, men skam den som ger upp hoppet om något stort.