Spotlight 2015

Filmen utspelar sig främst under åren 2001 och 2002, då den så kallade Spotlight-gruppen inom The Boston Globe riktade sina kikare mot den lokala katolska kyrkan. Tidigare försök hade gjorts – både i pressen och rättsligt – för att försöka nysta fram vidden av pedofilin inom denna ”helgade” institution, dock förgäves. Men när skickliga journalister som Walter ”Robby” Robinson (Michael Keaton), Mike Rezendes (Mark Ruffalo) och Sacha Pfeiffer (Rachel McAdams) satte sina spadar i fallet började saker och ting falla på plats. Vad som först var en utredning kring 13 präster utvecklade sig snabbt till något som snarare började närma sig 100-strecket. Insikterna om denna ofattbara omfattning ledde till helt nya frågeställningar; hur högt upp var den systematiska mörkläggningen av allt detta rotat egentligen? Hur många var det som valde att hålla tyst när dessa vidrigheter pågick? 

Redan på pappret är det här en fantastisk story, och Thomas McCarthy lyckas ta med den till vita duken utan vidare problem. På ett avskalat, ekonomiskt och skönt oglamoröst vis bygger han tillsammans med manusförfattaren Josh Singer upp bilden av utredningens viktiga pusselbitar. Journalisterna, förövarna och offren hanteras alla på ett respektfullt och nyanserat vis. Allt utspelar sig i de komplexa gråzonerna, inget är svart och inget är vitt, inget är förenklat. Vilka som är ”hjältar” och ”skurkar” är också helt oväsentligt egentligen, för när pojkar och flickor utsätts för hemskheter av detta slag är det hela samhället som har svikit dem.

Det faktum att det är en sann historia är smått obegripligt i sig när händelseförloppet spelas upp framför ens ögon. Det är så förgörande vidrigt och obehagligt att det vore skönt att tröstande kunna säga att ”det bara var en film” när eftertexterna rullar. Men det kan man inte, hemskt nog. Autenticiteten och den dokumentära känslan förstärker den känslan ytterligare, och även om kameran inte är direkt statisk så känns den som en lugn observatör. Man är där, mitt i händelsernas centrum, som en fluga på väggen på redaktionen och under de hjärtskärande intervjuerna med offren. Hur konkreta dessa intervjuer blir är också imponerande, för ”Spotlight” går verkligen på djupet där andra filmer ofta rör sig med begrepp som förblir abstrakta och svåra att greppa.

Autenticiteten förhöjs också av skådespelarna, som alla håller sig förvånansvärt nedtonade. Ingen gör den där riktigt bombastiska, excentriska prestationen som ibland kan bryta den ömtåliga illusion som har byggts upp. Michael Keaton, Rachel McAdams, Liev Schrieber, Stanley Tucci och Billy Crudup tar alla upp mindre utrymme än man är van vid, men det funkar också oerhört bra i det här sammanhanget. Allra bäst är dock Mark Ruffalo, som är något mer explosiv i sin roll, men inte heller där så att det någon gång rinner över.

När det gäller filmens porträttering av grävande journalistik så är det både en av dess största styrkor och en av dess största svagheter på samma gång. Den underbart romantiska bilden av pappersmedia och den klassiska amerikanska tidningsredaktionen är omöjlig att inte älska. De odiskade kaffekopparna, de små fyrkantiga båsen, höjdarnas inglasade kontor, de osorterade pappershögarna, post it-lapparna, ren kärlek. Man har dock filmer som ”Alla presidentens män” och ”Zodiac” ganska färskt i medvetandet, och då blir det tydligt att ”Spotlight” kanske inte är den mest nyskapande av filmer. Klyschorna kring hur journalister jobbar och agerar träder stundtals fram, men att de är så överanvända kanske samtidigt betyder att de faktiskt ligger nära sanningen.

Att ”Spotlight” är inspirerad av ovan nämnda filmer och många andra är tydligt, och upp till deras tidlöst mästerliga nivå når den dessvärre inte. Men att porträtteringen av journalisterna känns lite väl bekanta ibland eller att Howard Shores ostiga pianoslinga känns ofattbart malplacerad och repetitiv förminskar inte storyns vikt. Hela Bostons och till viss del hela världens förtroende för den katolska kyrkan rubbades till följd av Spotlights avslöjanden, med all rätt. De blottlade ett djupt, blödande sår av nattsvart svek och brusten tillit, och efter att ha sett filmen är det smärtsamt tydligt att det inte ens är i närheten av att läka.