Springsteen & I 2013

"Springsteen & I" är en dokumentär om The Boss och hans ivriga anhängare. Filmen är uppdelad i tre avsnitt och det första är nästan helt baserat på fansens egna videoklipp i vilka de beskriver sin relation till idolen. Även om kvalitén på det filmade såklart är varierande liksom också innehållet, så är entusiasmen och trovärdigheten desto mer påtaglig. Den oändliga tacksamheten de alla verkar känna är otroligt gripande också för mig som kanske inte direkt delar deras dyrkan, även om en förståelse för den börjat gro.

Det blir väldigt känslosamt när personer i olika åldrar från hela världen ska beskriva sin hjälte och återkommande ord är glädje, passion, gemenskap och tröst. En 50-årig man börjar gråta när han pratar om sina känslor för artisten. En annan säger att hans musik hela tiden lär vederbörande att bli en bättre man och människa. Springsteen beskrivs som en arbetarklasshjälte, någon som alltid är på deras och de svagas sida. Han är lojal och solidarisk. Det är starka känslor och uttalanden och på gränsen till att bli för mycket i all sin aktning. Men ändå landar allt behagligt i landet lagom och det känns bara helt igenom väldigt fint till sist. För varför ska man inte få älska sin idol? Beundra någon som sätter ord på det man själv känner? Och finna tröst hos den som alltid finns där när ingen annan tycks vara det?

Visst är det väldigt smickrande och hyfsat ensidigt alltihop. Fast än sen? Jag kan känna att vi inte är bortskämda med trivsamheter och tycker det är uppfriskande att bara få se massa lycka och passion uttryckas.

Det blir dessutom så vackert på något vis att filmen formligen kontrahyllar de som faktiskt är orsaken till att någon överhuvudtaget når toppen. Bossen hade inte varit boss om inte hans fans hade skapat och lyft honom. Vilket han på ett ödmjukt sätt verkar vara mycket medveten om. I början visas ett klipp från en konsert på Ullevi där Springsteen i inledningstalet tackar sin publik för att han får vara där. "We need YOU." Det är så enkelt men också effektivt.

Andra delen av filmen påminner mer om en renodlad konsertfilm. Vi får se ett antal låtar från en spelning i Hyde Park, London och det är trevligt så. Trevligare blir det när Sir Paul McCartney mot slutet hoppar in som gästartist och vi får se Bossens ögon bokstavligen lysa när han sjunger duett med sin idol. Plötsligt, för några minuter, är rollerna ombytta och jag vet inte om det är tanken, men det fungerar väl för mig.

Ändå kan jag tycka att mellanakten är något onödig då jag personligen anser att de privata berättelserna och anekdoterna är mest fängslande. Och när säcken sedan i epilogen ska knytas ihop finner jag mig sakna något litet outtalat i helheten.

Trots det känner jag att det här är en film att rekommendera till de flesta som har eller har haft en förebild. Den bjuder på mängder av känslor, sköna toner och vanliga människor. Så vare sig du är ett fan eller inte - se, lyssna och lär. Kanske kan också du bli en bättre människa på kuppen?