Spy Kids: Armageddon 2023

Redan i filmens inledning så kastas vi in i ett dataspel. Jag inser omedelbart att jag inte egentligen tillhör den målgrupp som filmen riktar sig till. Dataspel har aldrig varit ett intresse och när det kommer till teknologi så har jag tummen mitt i handen. Termer inom gamingvärlden är rena grekiskan för mig. Filmens dialog är fullmatad med sådana och storyn bygger mer på skicklighet inom just gaming än traditionell spionaktivitet. 

 

Det här är den femte filmen i den populära serien, men den kan ses oavsett om man har sett föregångarna eller inte. Vi träffar syskonen Tony (Connor Esterton) och Patty (Everly Carganilla) vars största intresse är dataspel. Deras mål är att få tillgång till att spela ett nytt spel skapat av en dyrkad spelutvecklare (Billy Magnussen). Deras föräldrar (Gina Rodriguez och Zachary Levi) är utan att deras barn vet om det spioner. När ett nytt teknologiskt hot drabbar världen tvingas hela familjen tillsammans ta sig an uppgiften att stoppa det.

 

Det som gör att jag engagerar mig i filmen trots min brist på intresse för gaming är det rappa tempot och det effektiva historieberättandet. Filmens rytm är som en eldig tango som rycker med tittaren. Tonen är stundtals farligt nära att bli för klämkäck, men den lyckas hela tiden med att inte gå över gränsen. Lekfullheten är ständigt där och tempot tillåter inget drama att komma i vägen för underhållningen. Det här är en film huvudsakligen för familjer med barn som blir rastlösa av minsta lugn stund.

 

Det är väldigt tydligt att filmen är riktad mest till barnen, men det finns inslag som även de vuxna kan ha behållning av. Föräldrarnas konflikt kring om en kod som de använder för att ta sig in vilket datasystem som helst är en enorm tillgång för att den hjälpt dem att rädda världen eller om den är ett hot för att den i fel händer kan vara farlig väcker eftertanke. Familjen måste slåss mot skelett uppenbart inspirerade i sin design av de som skapades av Ray Harryhausen för filmen "Det gyllene skinnet" från 1963. Hintar till Bond roar. Ett par överraskande vändningar längs vägen ger känslan att man inte kan lita på någon precis som i en seriös spionfilm.

 

En stor del av filmen utspelar sig i ett dataspel och är "väldigt retro videospelsestetisk" som en av karaktärerna träffande beskriver det. Det ser snyggt ut. Den del som utspelar sig i den verkliga världen utanför spelet är elegant filmad. Slagsmålen i den låter sparkar och slag träffa ovanligt hårt för att vara del av en familjefilm. De är lika dansant koreograferade som vi är vana vid i regissören Robert Rodriguez filmer och givetvis ackompanjeras de av flamencomusik med mexikansk hetta. Spionbarnens outfits är riktigt coola i designen.

 

Skådespelarna är välvalda. Rodriguez och Levi hittar helt rätt tonfall. Esterton och Carganilla är charmiga med kaxig attityd. Magnussen har kul som filmens skurk. Alla verkar trivas i sina roller och det goda humöret smittar av sig på tittaren oavsett vilken ålder han eller hon har.

 

Mot slutet tar tyvärr CGI helt över och som icke gamer tappar jag mycket av intresset för storyns utveckling. Dessutom översockrar filmen där den morallektion som fram till dess hållits i schack. Det sistnämnda accepterar jag för att det faktiskt är en familjefilm och i en sådan hör det till att lära barnen om livet. Det jag saknar mycket är ett varmt hjärta för att riktigt bry mig om karaktärerna mitt i all flashig teknik. Trots dessa brister så är det ändå en film som familjen med nöje kan bunkra upp popcornen och ha kul med tillsammans.