Helan & Halvan 2018

Få filmstjärnor från det forna Hollywood är så ikoniska som Helan & Halvan. Tillsammans med Charlie Chaplin och Buster Keaton etablerade de komedigenren som en av de populäraste inom filmen och bevisade att humor är en konstform där endast de riktigt skickliga kan få den mest avancerade slapsticken att se enkel ut. Helan & Halvan var absolut två av de skickligaste.

Den här biografin skildrar slutet av deras karriär snarare än hur de blev kända och fokuserar på deras starka relation istället för att vältra sig i melodrama och elände, även om sjukdomar och konflikter av naturliga skäl inkluderas. Det finns en enorm respekt och kärlek från såväl filmskaparna som huvudrollsinnehavarna för dessa ikoner och det är när den lyser igenom som filmen verkligen lyfter.

För de obekanta med duons karriär så inleds filmen när Stan ”Halvan” Laurel (Steve Coogan), något av hjärnan bakom framgången, vill lämna filmbolaget de filmar för medan Oliver ”Helan” Hardy (John C. Reilly) tvekar. 15 år senare har karriären dalat, de tvingas göra en brittisk turné medan de väntar på finansiering för sin planerade comeback-film.

Även om regissören Jon S. Baird (”Filth”) och Oscarsnominerade manusförfattaren Jeff Pope (”Philomena”) har god hand med materialet så är det här främst Coogans och Reillys film. Inte nog med att de förkroppsligar legenderna såväl utseende- som spelmässigt – deras scenframträdanden är ren magi. Men framför allt har de fantastisk kemi och deras karaktäristiska utstrålningar matchar varandra fint. Reilly står för värmen och tryggheten, Coogan det missförstådda, narcissistiska geniet.

Men trots att man gräver i främst Laurels frustration att som föredetting inte få den respekt han förtjänar och även Hardys sviktande hälsa så är det en biografi som vägrar gotta sig i huvudpersonernas bekymmer. Precis som publikens kärlek till scenpersonligheterna så är det omöjligt att inte falla för radarparet även bakom kulisserna, även i deras svårare stunder.

En bonus är starka birollsinnehavare. Veteranen Shirley Henderson (”Trainspotting”, ”Bridget Jones”-filmerna) är fin som Hardys tålmodiga fru, Rufus Jones kul som tölpig manager men det är framför allt ljuvliga Nina Arianda (”Florence Foster Jenkins”) som Laurels kaxiga, ryska hustru.

Möjligen kan filmen som helhet upplevas som väl försiktig och konventionell i sitt berättande. Men mot finalen uppstår nästan en ”The Wrestler”-känsla när våra hjältar krampaktigt och svettiga kämpar för att bevara både vänskapen och konsten de bemästrat.