Stand Up Guys 2013

Kriminella Val (Pacino) släpps ut ur fängelset efter cirka 30 års tid och möts av gamle vännen och kumpanen Doc (Walken) som tar med honom på en natt på stan. Doc har dock anlitats av deras boss att avrätta Val innan morgonen gryr och allt eftersom natten fortskrider så utbyter duon gamla ankedoter, stöter på både nya och gamla bekanta, och utvecklar sin sedan länge rotade vänskap.

På 90-talet insåg man att stjärnor som Jack Lemmon, Walter Matthau, Paul Newman och Gene Hackman blivit gubbar och gjorde diverse dramer och komedier, där man nyttjade deras åldrar och skapade både humoristiska och gripande berättelser om ålderns höst. Nuförtiden ska de fortsätta ånga på som de brukade. Både i "The Expendables"-filmerna och "Red" leker pensionsfärdiga Hollywood-aktörer actionhjältar som om de fortfarande var 30.

"Stand Up Guys" är visserligen ingen actionfilm och handlar mycket om att söka värdighet och mening med att åldras. Men när det handlar om att utnyttja sin möjligen sista natt i livet så handlar det om att knarka, köra för fort och ha trekanter med prostituerade. Walken är den sansade och mer vettiga medan Pacino är den gapiga pajasen - stundtals känns det som om man kollar på "Supersugen - 50 år senare". Det blir ömsom patetiskt, ömsom tragiskt. Att det hela leder till en väldigt uppenbar och förutsägbar upplösning gör inte saken bättre. 

Det mest tragiska är dock att uppsättningen Walken/Pacino inte resulterar i det skådespelarfyrverkeri man en gång i tiden väntat sig. Pacino har ju haft några minst sagt svåra år men även Walken känns sliten här. I de mer dramatiska scenerna glimtar det till ibland, speciellt i Walkens karaktäristiska ansiktsspel som utnyttjades bättre i den klart överlägsna "Seven Psychopaths". Men ofta känns det som om regissören Fisher Stevens haft en naiv, alltför stor tillit i stjärnornas talanger och låter de likt en genomläsning dra igenom replikerna med sina vid det här laget parodiska accenter.

Reklam har skrutit med Alan Arkin som gängets tredje part men hans spelutrymme är rejält begränsat och karaktären väldigt mycket i samma smågriniga, sarkastiska stil som många av hans filmer. Det finns dock några duktiga birollsinnehavare - särskilt underskattade Lucy Punch förtjänar en egen huvudroll snart.

Det är ändå en hyfsat trivsam film med några rara stunder, och Pacino har definitivt gjort sämre ifrån sig senaste åren. Men är detta det bästa dessa gamla filmlegender kan uppnå tillsammans så är det kanske dags att kasta in handduken.