Star Wars: The Clone Wars 2008

Som gammalt eller rättare sagt f.d. Star Wars-fan är jag luttrad när det kommer till rymdsagan. Den första trilogin trollband mig och en hel värld. Fantastiskt, innovativt, genialiskt, kult. De beundrande superlativen staplades på hög. Den följande trilogin var solk i bägaren med ett annars välåldrat vin. En effektorgie i ett försök att ursäkta en ogenomtänkt historia. Förtrollningen är så bruten sedan länge. Besvikna fans har reducerats till ett gäng konventnördar som minns forna glansdagar och George Lucas fortsätter ogenerat mjölka pengar ur sitt sf-koncept. Som ett slag i magen kommer nu den animerade "The Clone Wars" och introducerar samtidigt seriens mest patetiska karaktärer. Det är bistra tider att vara ett Star Wars-fan.

Historien utspelar sig mellan "Attack of the Clones" och "Revenge of the Sith". En spin-off på det vi aldrig fick veta om klonkriget under de tre åren filmerna emellan. Frågan är väl om vi ens ville veta? När kriget så fortsätter att svepa över en galax långt, långt borta försöker jediriddarna upprätthålla ordning och rättvisa. De onda separatisterna med lord Dokku i spetsen vinner ständigt mark med sin oändliga droidarmé. När så Jabba the Hutts son, en stinkande, uppsvälld, igelliknande sak, kidnappas ser båda sidor en chans att skapa en ny allians. Republiken skickar så Anakin och hans nya padawan Ahsoka för att lösa mysteriet. 

Att serien var på gång var känt sedan länge men att köra piloten som en film känns mer som ett lumpet pr-trick och ekar lite av desperation. Måhända en välgrundad sådan. Här fortsätts på tidigare inslagna barnvänliga spår och med Dave Filoni vid regissörstyglarna tycks det hela blivit en dyr liten sandlåda.

George och Dave kan snacka sig varma om CG-teknik, sin kärlek för karaktärerna och sina visioner med historien men det enda jag ser är ännu en löjlig fadäs inbäddad i dyr kostym där inte ens ett klassiskt soundtrack klarat sig undan. Ett öga för detaljer finns varken sett till animationerna eller historien. Det är snyggt men helt klart obalanserat. Det gemytligt charmiga har fått maka på sig för en sorts stel Lego-saga i banalaste form. En version där robotar än en gång är idiotiska slagpåsar, jediriddare överbegåvade fightingmaskiner och figurer som Stinky och Ziro the Hutt skickar pinsamma rysningar längs ryggraden. Än har Jar Jar Binks-traumat inte lagt sig.

Det duelleras med surrande lasersvärd, utkämpas strider mellan arméer och åks i spektakulära rymdskepp men ”The Clone Wars” är inte mer Star Wars än till det yttre. Inte ens den smålegendariska introtexten med dånande musik finns med och återigen grusas alltså förhoppningarna om en återupprättelse för en av sf-världens starkast lysande stjärnor. ”The Clone Wars” är ett franchisat åbäke som lever på sitt namn. Ett namn som idag ekar lika tomt som hopplösheten hos alla Star Wars-fans därute. Ett svek. Ett slag. Ett hån.

Vilken synonym man än må använda så borde ”The Clone Wars” vara en tydlig synonym riktad till George Lucas - dags för pension gubbe.