Star Wars: The Rise of Skywalker 2019

Inledningen ger mig genast gåshud. Miljöerna är hänförande, men det ges ingen respit – en spändhet vilar över det som händer, en fara en nästan kan vidröra. Hjälmen som Kylo Ren (även känd som Ben Solo, spelad av Adam Driver) i vredesmod slog sönder fogas samman igen, och med ansiktet återigen dolt jagar han några artefakter som ska hjälpa honom att uppfylla sitt öde. Kylo lät Rey (Daisy Ridley) komma undan förra gången, men kommer inte att göra samma misstag igen.

Rey å sin sida kämpar fortfarande med att finna sin plats i universum. Under Leias (Carrie Fisher) tillsyn ligger hon lågt på en rebellbas trots att kampen fortsätter omkring henne och hennes vänner beger sig på livsfarliga uppdrag. Hon tränar, men skjuter upp att hon oundvikligen måste möta Kylo igen. Till slut tvingas hon till handling av det mörker som växer i galaxen, och deras vägar korsas åter.

Till de som oroat sig är jag glad att rapportera att ”Star Wars: Rise of Skywalker” är bra. Väldigt bra. Jag är villig att säga att det är den placerar sig strax framför ”A New Hope” för att bli den näst bästa av Star Wars-filmerna – jag är av den okontroversiella åsikten att ”The Empire Strikes Back” är bäst.

 

Filmen balanserar mellan det ljusa och det mörka, det hotfulla och det hoppfulla, på ett oftast mästerligt sätt. Skådespelarna är på topp, det arv som växt fram under över 40 år och åtta filmer förvaltas väl, det är närvarande utan att det blir gråtmilt eller dränkt i nostalgi. Inte heller glider filmen förbi på gamla meriter, den står för sig själv på stadiga ben.

Bandet mellan Kylo och Rey är det som fungerat allra bäst i samtliga filmer, två själar starka i kraften men vilsna på sina egna sätt. Som står på varsin sida i striden, men vars öden flätats samman. Två magneter som ömsom dras emot varandra, ömsom slits isär. De är seriens kärna, och ”The Rise of Skywalker” levererar på den labila energin mellan dem som byggts upp under två filmer, och ställer den till sin spets. De kan styra galaxen, och de kan förgöra den. Vilket gör spänningen minst lika tät i scener där de gör tysta kraftmätningar som i de renodlade actionscenerna. Dynamiken dem emellan har dock alltid speglat ett "abusive" förhållande - där den ena partnern pendlar mellan att vara vänlig och hotfull, nedlåtande och manipulativ. Tyvärr verkar filmskaparna i samtliga filmer ibland glömma det, och enbart tycka att Kylo är en sexig badboy.

Det finns fler brister med ”The Rise of Skywalker.” Har vi lärt oss något av ”The Last Jedi” är det att mittenbiten är en svår konst, oavsett om det är i en film eller i en trilogi. ”The Rise of Skywalker” har en lite släpig mittsektion som hade behövt finjusteras, vilket inte förbättras av att ett drabbande ögonblick rycks ifrån tittaren redan innan det fått sjunka in, och en karaktär gör en kovändning som både känns otrolig och – trots att den för handlingen framåt – helt onödig. En ny karaktär kläms in så märkligt i sista akten att jag undrar om en bihandling ligger bortklippt på en hårddisk någonstans, för det känns så orimligt. Det introduceras ett gäng nya karaktärer, vissa fungerar bättre än andra, men den mest minnesvärda är den lilla droiden D-O (vad vore en Star Wars-film utan en leksak redo att massproduceras så säg).

Men de klagomålen bleknar i förhållande till helheten som verkligen är så bra. Det har varit väldigt många återseenden i de här nya filmerna, och än är de inte slut. Redan i teaser-trailern såg vi att Billy Dee Williams var tillbaka som Lando Calrissian, men en till person (inga spoilers!) gör en oväntad - men efterlängtad - entré.

Vi hörde alla Palpatines skratt redan i den första teaser-trailern. Givetvis jag kommer givetvis inte avslöja i vilken kapacitet han medverkar i den nya filmen, men måste påminna alla om hur bra Ian McDiarmid är. Hans Palpatine var en av prequel-triologins höjdpunkter, och jag tror inte att någon haft så roligt med någonting som McDiarmid har med den här rollen.

Ikonen Carrie Fisher, mest känd som prinsessan Leia, dog tragiskt i mellandagarna 2016, innan inspelningen av den avslutande filmen påbörjats. Det gick rykten om att hon skulle dataanimeras precis som skådespelare Peter Cushing i ”Rogue One,” något som tillbakavisades av studion. 

Istället används tidigare inspelat material som klippts bort från tidigare filmer. Det är förvånansvärt sömlöst, även när en letar efter tecknen. Så pass att jag förutsätter att de åtminstone använder en body double ibland, men jag hittar ingen bekräftelse på det än. Oavsett är det nästan som ett magitrick hur bra det fungerar. Även om Fisher inte gått bort och filmskaparna tvingats använda vad som fanns, hade filmen varit ett utmärkt farväl till karaktären Leia. Precis som med Han och Luke i de två tidigare filmerna fullföljs hennes karaktärsark på ett sätt som känns naturligt, om än vemodigt.

Disney beslutade att varje del i den nya trilogin skulle ha en ny regissör. Tanken var förmodligen att inte en enda person skulle bli allt för förknippad med Disneyerans filmer. Trots allt, varken ”The Empire Strikes Back” eller ”The Return of the Jedi” regisserades av George Lucas, och det fungerade ju bra. Men ser man tillbaka på det känns det som ett misstag, vilket förmodligen är varför J.J. Abrams som regisserade ”The Force Awakens” bjöds tillbaka efter att Rian Johnson gjort ”The Last Jedi” därefter. Det var ett otacksamt jobb att göra filmen i mitten, och det fungerade inte riktigt, en del av de trådar som inletts i den inledande filmen tappades, samtidigt som B-handlingen mest var en bromskloss.

 

Att ge Abrams chansen att avsluta det han påbörjat var rätt beslut, även om jag ibland får känslan av att han försöker mosa in några idéer han gärna sett i den andra filmen. Om du var en av dem som intensivt hatade de två senaste filmerna är det nog kört, men jag tror att i princip alla andra kommer vara nöjda.

”The Rise of Skywalker” är en film med mycket kraft (ha), hjärta och spänning som är väl medveten om sitt arv, och förvaltar det väl. Den har sina brister, men är ett tillfredsställande slut på Skywalker-sagan, som lämnar mig upprymd och melankolisk på helt rätt sätt. Samt förstås fylld av kärlek till världens bästa filmserie.