Stardust 2007

Filmatiserade äventyrsromaner hör till den unika skaran av projekt som många gånger har blivit mycket lyckade: François Truffauts ”Fahrenheit 451”, Stanley Kubricks ”2001: Ett rymdäventyr” och ”Sagan om Ringen”-trilogin är några av dom som närmat sig och kanske till och med överträffat sina förlagor. Neil Gaimans succéroman ”Stardust” är det senaste försöket.

En stjärna faller ner i ett kungarike bortom tid och rum. Himlakroppen har tagit skepnad i form av en ung kvinna (spelad av Claire Danes). Stjärnans mystik drar till sig en handfull lycksökare, alla giriga efter hennes enorma krafter.

I den tröttsamma byn Wall befinner sig Tristan Thorne (Charlie Cox) i ett evigt sökande efter den sanna kärleken. I ett svagt ögonblick lovar han att hämta en fallen stjärna åt byn vackraste flicka (Sienna Miller). Uppdraget kräver dock att han måste ta sig över muren som genom århundraden har skyddat Wall från dess parallella universum - Stronghold. På sin resa konfronteras Tristan av såväl onda prinsar och elaka häxor som galna pirater och en slug affärsman. Klassisk saga möter modernt äventyr.

”Stardust” drar igång direkt; en sagolik berättarröst (Ian McKellen) för fram karaktärer, story och magiska miljöer i ett rasande tempo. Det är tätt, intensivt och spännande. Den skickliga iscensättningen hänger mycket på den smidiga klippningen och det ”osynliga” fotoarbetet, men också på grund av Matthew Vaughns actionbetonade underhållningsregi. Över den stjärnspäckade ensemblen (flera etablerade Hollywoodstjärnor spelar mindre roller) ligger ett lugn, något som Vaughn får känna sig ansvarig för. Regissörens omsorgsfulla filmbygge är så pass enhetligt att det stundtals doftar lite äventyrsfilm á la Spielberg. Möjligen är det lite rörigt för den som inte tagit del av Gaimans original; det hade varit på sin plats att presentera lite mer av mytologin kring Stormhold och dess invånare.

Drygt halvvägs in i ”Stardust” händer förstås det oundvikliga: filmen tappar tempo. Berättelsen blir utdragen och det slängs in en nypa sentimentalitet helt i onödan, trots att de värsta klyschor är frånvarande. Vad som räddar filmens andra halva från platt fall är Robert de Niros fjolliga kapten och Michelle Pfeiffers åldersnojiga häxa. De är rutinerade i branschen, det märks.

Men allra mest slås man av de pulshöjande actionsekvenserna och det tuggande soundtracket, de är optimerade för en underhållande biokväll. Där har Vaughn och hans vänner en överraskande stark hjälp; det är som actionfilm ”Stardust” fungerar allra bäst. Så även fast den inte riktigt klarar av att hålla spänningen uppe i drygt två timmar, är det roande att se en fungerande kombination av å ena sidan spektakulära och fartfyllda strider, å andra sidan vackra filmlandskap och sammanhållna stjärnskådisar.