Stay Alive 2006

”Stay Alive” handlar om ett gäng ungdomar som börjar spela ett dataspel tillsammans över nätverk och sen ”upptäcker” att de dör på samma sätt som i spelet.

Trots att jag är fanatisk skräckfilmsälskare som mer än gärna tillbringar otaliga timmar i sällskap med min Playstation 2 eller Xbox 360 är den här rullen precis lika ointressant som att titta på en pausbild i en timme och 20 minuter. Du kanske undrar varför? Tja, för det första är den inte det allra minsta läskig någonstans eftersom den inte lyckas bygga upp ens en gnutta spänning. En osammanhängande och tämligen bedrövlig historia som verkar vara sponsrad av Föräldrar mot dataspel, och som har alldeles för många pinsamma likheter med en av de sämsta filmer som någonsin tagit sig till Sverige – den japanska ”Hämndens Hus”.

”Stay Alive” har ett urvattnat grundkoncept snott från ”The Ring” med teknologi som ett vapen för att spöka från andra sidan. På vägen har de bytt ut alla seriösa skådisar mot alla de stereotypa kidsen – en klunga som inkluderar ”gothtjejen” Sophia Bush från tv-serien ”One Tree Hill” och datanörden spelad av Frankie ”Malcolm - Ett geni i familjen” Muniz med en kepsskärm på huvudet. Jimmi Simpsons, känd som dryg överklasstudent i filmen ”Loser”, är den absolut enda personen i filmen som man skrattar med och inte åt. Tyvärr avrättas han illa kvickt och lämnar sina kamrater som har samma karisma som navelludd.

För att överraska har de (jag skämtar tyvärr inte) slängt in fyrtiotalet krypande bleka barn istället för ett enda obehagligt barn och en hel del dataanimerade scener när alla flänger runt inne i spelet. Dessutom är det fullkomligt oförklarligt att den mytomspunna vampyrdrottningen Elisabeth Bathory som huserade i Ungern i slutet av 1500-talet finner sig inmurad i ett torn i USA.

Skräckfilmer tar ofta upp tidens stora orosmoment. Teknikskräck i ”Videodrome”, dokusåpeskräck i ”My Little Eye”, virusskräck i ”Resident Evil”, ”28 dagar senare” eller ”Dawn of the Dead” för att nämna några. Och nu har alltså turen kommit till att demonisera dataspelandet i form av rädslan hos alla datainkompetenta. Allt är hightech voice activated, databaser nås med en knapptryckning och alla lirar nätverk. Ändå är det ingen som ens gör det mest normala man vanligtvis gör när man får game over i ett spel – dvs kasta sig in och göra ett nytt försök. Istället stänger alla av datorn och blir dödade. Plötsligt blir också den ypperligt korkade handlingen ännu mer korkad. I första halvan funkar mönstret nämligen så att folk dör i spelet och sen sitter man och väntar på att de ska dö in real life. Men efter en stund när alla kopplat att det inte är så smart att spela eftersom alla bara dör på riktigt och stängt av så vill inte spelet vara pausat utan tar kontrollen i egna händer. Spelet börjar spela spelarna. Kul.

Ändå kan jag mycket väl tänka mig att ”Stay Alive” kan bli en riktig kultfilm. På samma sätt som att den bedrövliga Beck-filmen ”Spår i mörker” som avhandlar rollspelande mördarungdomar i Stockholms tunnelbanesystem ändå kan vara underhållande i sin absurditet. Jag fnissar mig igenom filmen och stundvis har jag riktigt roligt för att allt är så underbart löjligt. Jag bara älskar att de går in i stora, onda övergivna hus och säger ”Vänta här, jag ska bara gå och kolla en sak…” Nära vänner som dör sörjs i några timmar och de överlevande dövar sorgen med att lira spel tillsammans. Jag kan bara utgå ifrån att Elisabeth Bathory roterar som en centrifugtrumma i sin grav vid detta spektakel.

För att vara en darrig och lättskrämd tjej så kan jag ärligt säga att jag hoppar till vid ett tillfälle och skrynklar ihop näsan vid två. Men en biobiljett är den inte värd någonstans. Regidebuterande William Brent Bell har tillsammans med polarn Matthew Peterman skrivit manuset. Jag hoppas att någon har kommit på att hämnas för missbruk av tittartid och murat in dem i tornet tillsammans med vampyrdrottningen. Hela den här filmen är på Game Over innan den börjar. Och ve den som snuddar vid Retry-knappen.