Staying Vertical 2016

Jag har ingen aning om vad jag ska skriva i den här recensionen, för jag förstår knappt vad jag just har sett.

Å andra sidan handlar "Staying Vertical" om en manusförfattare med skrivkramp, så det passar ju bra.

Filmen är förmodligen också ett resultat av rejäl skrivkramp, det är det enda logiska förklaringen när manusförfattare börjar skriva om manusförfattare, och sen fyller ut historien med så mycket udda inslag. Det här är osammanhängande. Ofta långtråkigt. Men aldrig förutsägbart, det får man ge Alain Guiraudie lite credd för. Han tar med oss på en lång roadtrip i gränslandet mellan naken vardagsrealism och bisarr sagovärld, i berättelsen om en man och hans sökande.

Huvudpersonen får man aldrig något grepp om. Vi vet ytterst lite om Leonard, som verkar komma från ingenstans, äger endast en bil, och lever på förskottspengar för ett filmmanus han aldrig kommer igång med. Är han ute och söker kontakt med främlingar för att få inspiration? Eller bygger filmen vi ser redan på detta manus? Möten och människor kryddas med osannolika händelser och homoerotiska fantasier, och det spretar åt oväntade håll.

Just när jag börjar titta otåligt på klockan, överrumplas man av scener som iallafall jag inte sett på en bioduk tidigare. En alldeles äkta, kladdig barnafödsel. En äldre man som blir knullad till döds. (Du läste rätt.)

Regissören vill bryta tabun kring sex på film. Det såg vi redan i hans förra, queerthrillern "Främling vid vatten". För säkerhets skull påminner han om det i pressmaterialet för "Staying Vertical", som jag bläddrar igenom i jakt på någon slags förklaring till vad i h-e jag just såg och varför. Där kommer det också fram att han är intresserad av att skildra ensamhet, föräldraskap, och dödshjälp. Gärna med ett språk som suddar ut gränsen mellan fantasi och verklighet. Jodå.

Det är mycket att klämma in i en film! Och det blir aldrig helt tydligt vart historien bär - eller vad vi ska ta med oss från det hela. Då har man som filmskapare misslyckats i mina ögon. Är det en thriller utan spänning? En komedi som aldrig är rolig? Eller en fabel skriven av någon som borde jobba på sin berättarteknik?

Jag erkänner. Filmen liknar ingenting jag sett förut, och det är värt att hyllas. Men faktum är att jag får inte ut någonting av det här, och min recension blir bara flum.

Kanske besparar jag dig årets tråkigaste film, eller så blev du bara nyfiken på årets mest bisarra. Men det är lika bra att börja avrunda den här texten nu. Tack och förlåt.