Steget efter 2005

Krister Henriksson kan gå och lägga sig. Rolf Lassgård är Kurt Wallander, och det kan ingen ta ifrån honom. Detta är sjunde gången Lassgård gestaltar denne osunde Ystad-polis, och andra gången dansken Birger Larsen håller i regispakarna. Senaste gången var miniserien ”Den 5:e kvinnan” som kom 2002, fortfarande den bästa Wallander-filmatiseringen hittills. Larsen och Lassgård ihop är en oslagbar kombination, och ”Steget Efter” är inget undantag.

Filmen öppnar upp med ett brutalt mord på tre utklädda ungdomar. Wallander tycker genast att hans kollega Svedbergs (Christer Fant) beteende är en aning märkligt, och när han senare finner honom mördad tar Wallanders utredning en helt oväntad riktning. Ett samband mellan mordet på Svedberg och mordet på ungdomarna upptäcks, och utredningen för Wallander in i Svedbergs liv, där han finner sidor hos kollegan som denne själv hållit hemlig för allmänheten i så gott som hela sitt liv.

Birger Larsens filmatisering följer inte Mankells bok så troget. Men en film är en film, och en bok är en bok. Larsen har tagit Mankells grund och botten och gjort det till sin egen historia i viss mån.

Filmens styrka ligger i Larsens berättarteknik. Han visar t.ex. mördaren i bild redan efter en timme, och anstränger sig inte för att dölja att han just är den som har bragt Svedberg om livet. Istället för att köra som i de 16 Beck-filmerna där man räknar ut vem mördaren är efter 40 minuter, men tvingas se på i 40 till när Beck själv försöker lista ut det. Larsen låter publiken vara ett steg före Wallander, så gott som följa vissa saker ur mördarens synvinkel. Därmed kan Larsen skapa många gastkramande situationer, och få med sig publiken. För vi vet när Wallander är i fara, men det gör inte Wallander själv. Spänning skapar Larsen också genom snyggt foto, träffsäker regi, bra skådespelare, och mycket annorlunda klippning, som i sina actionmoment påminner en hel del om Joe Carnahans mästerverk ”Narc”.

Rolf Lassgård är bäst filmen igenom. Lassgård kan Wallander lika bra som sin bakficka och han bevisar det. Han lämnar ut sig själv mycket, och arbetar med miner och små muttranden. Lassgårds skådespeleri är ingen inramning av Wallander, utan han låter hans karaktär förändras genom situationerna som han möter under filmens gång. Rolf Lassgård visar upp än en gång att han är utan tvekan en av Sveriges bästa skådespelare.

Jag är även tvungen att säga ett par ord om Gustaf Hammarsten som gör ett skrämmande bra porträtt av en gammal bekant till Svedberg. Även Christer Fant i sina få scener som Svedberg briljerar. Marie Richardson är Marie Richardson, mycket bra. Känns skönt att se henne ”back on the track” igen efter den torftiga dialogen hon fick arbeta med i ”Den Tredje Vågen”.

”Steget Efter” är den otäckaste svenska polisfilmen någonsin. Birger Larsen är här, precis som i ”Den 5:e kvinnan”, mycket ”Se7en”-inspirerad, inte bara teknikmässigt, utan han visar ondska, blod och mord på samma sätt som David Fincher. Men mycket väl på sitt eget sätt, det handlar inte här om något smutsigt plagiat.

”Steget Efter” har även en del dåliga scener. T.ex. Peter Gantzlers karaktär känns som ett onödigt inslag. Men jag förlåter det, för som helhet är ”Steget Efter” så väldans bra. Lassgård och Larsen har lyckats igen.

Det finns bara en sak jag önskar mig just nu. En filmatisering av Henning Mankells ”Brandvägg”. Med Rolf Lassgård och Birger Larsen.