Step Up 2 the Streets 2008

Att se ”Step Up 2  the Streets” är som att betrakta en 90 minuters musikvideo avbruten av kitschig tonårsproblematik. Att fnysa bort den är inte svårt. Filmen är nästan en spoof i sigsjälv med sin pinsamt övertydliga dialog och karaktärer som får klippdockor att framstår flerdimensionella i jämförelse. Men ljusglimtar finns. Visserligen lyser skådespeleriet med sin frånvaro och intrigen är en enkelspårig transportsträcka till den förutsägbara upplösningen men musiken är medryckande och dansen imponerar.

Det finns utöver den väntade kärlekshistorien med förhinder även ett försiktigt försök till att skildra utanförskap i vänskapen mellan Andie och snobbskolans dolda talang, den charmigt nördige Moose (kul spelad av den rekordunge Adam G.Sevani). Värre är dock att underutvecklandet av karaktärer gör att de i stort sett blir obegripliga och nästan löjliga. Stackars Will Kemp har all anledning att trä nålar i vaxdockor av manusförfattarna. (Samma härdsmälta drabbar Andies möjliga kärleksrival, Sophie). I början av filmen antyds det att Andie och den svarte ledaren för hennes streetcrew Tuck har någon form fling. Det är inget som bekräftas, men är den enda rimliga förklaringen till att Tuck agerar så aggressivt mot Andies nybildade crew. På samma sätt framstår Andies tidigare streetdancepolares Felicias agerande som schizofrent när hon börjar behandla sin forna vän som fiende.

Eftersom det här är filmens två största svarta roller blir det problematiskt. Hade producenterna vågat skildra en bruten relation mellan en vit kvinna och en svart man skulle bägge rollfigurernas agerande framstå som mer förståeligt. Nu drabbas den istället av befogade klagomål om en negativ representation av afroamerikaner. Extra dumt med tanke på att streetdance troligen är en större angelägenhet för USA: s stora minoritetsgrupper – latinos, asiater och afroamerikaner än knallvita ungdomar som Andie och Chase som aldrig satt sin fot i Bronx. Att huvudrollerna är vita kan möjligen förklaras med vinstsyfte. Den skadliga och bristen på karaktärsnyanser kan dock inte bortförklaras lika lätt, hur omedveten den än är.

Men trots sin enfald och banalitet är filmen stundtals ganska gullig och dansen är medryckande – särskilt det grymma inledningsnumret får upp en maxpuls. Hade resten av filmen behållit den glöden och skurit ner på all såsig tonårsseriedrama skulle det här inte längre bara vara en angelägenhet för fejktuffa fjortonåringar med Disneytindrande ögon. Som det är nu är the ”Step Up 2  the Streets” för rädd om manikyren för att får in den autentiska gatans skit under naglarna.  

ONÖDIGT VETANDE Skådespelaren/dansaren Robert Hoffman deltog i riktiga breakdance-battles på Baltimores undergroundscen för att träna upp sig inför sin roll.